Läste Torbjörn Carlssons spalt om svordomskulturen och tänkte på min egen glidande attityd till svordomar. Tidigare, under min ungdom, kändes sådana mindre passande, som grodor i munnen, för att på senare år poppa ut ganska så odramatiskt. Det har gått så långt att jag, när barnbarnen är på besök, får bita mig i tungan för att inte etablera några ovanor hos dem.
Jag har också en sådan skylt (svär icke!) som den som sitter i Torbjörns rum. Den blir på gränsen till komisk om man tittar på stämpeln och upptäcker att utgivarna är – Sveriges kristliga krigsmannaförbund. Att svära är fult, men att döda, det går an. Skylten ingick i deras kampanj, Rikskampanjen mot svärjande, och distribuerades ut till landets skolor. En sådan skylt hängde på väggen, rakt framför våra ögon, i skolsalen i min barndoms skola.
Sveriges kristliga krigsmannaförbund var främst en sammanslutning av svenska officerare och dessa vurmande vid den tiden för den effektiva tyska krigsmaskinen och var till följd av detta ganska så naziinfluerade.
I deras tidskrift förekom även många namnkunniga och respekterade kyrkomän som skribenter.
Männen bakom Sveriges kristliga krigsmannaförbund ingick i Lewi Petrus partiskapelse, Kristen demokratisk samling (KDS). Folk svor så förfärligt, horade och bar sig så omoraliskt åt så Rikskampanjen för moralisk upprustning blev deras bidrag till samhällsbygget. Vid nya partibildningar samlas tydligen folk med olika agendor, så även här, och utrensningen av nazianstrukna medlemmar och andra olämpliga tog vid. För att poängtera att städningen var klar ändrades namnet KDS till KD.
Jag tycker mig känna igen detta i dagens uppgörelser inom vårt senast tillkomna riksdagsparti SD. Måhända SD lämpligt till nästa riksdagsval har städat färdigt och blivit så salongsfähiga att de kan, om inte ingå så i alla fall, utgöra stödparti för något regeringsunderlag. En namnjustering kan kanske göra sitt till.
Den här utvecklingen kan man också skönja hos andra partier. Sossarna stred länge inbördes om man skulle välja den demokratiska reformlinjen eller revolutionslinjen. Revolutionslinjen under ledning av Hinkegren förlorade och utgjorde sedan grunden till Kommunisterna som efter flera splittringar och namnändringar blivit Vänsterpartiet.
Man känner även igen det i mindre drastiska omdaningar främst gjorda för att attrahera nya väljargrupper. Högerpartiet blev Moderaterna som sedan bytte fot och blev Nya Moderaterna, Bondeförbundet klev in i stan och blev Centern och Liberalerna blev Folkpartiet.
Ja, allt går igen och genom historien känner man framtiden.