En sparvuggla "höstvisslar" alldeles i närheten. Jag anstränger mig ett tag för att få ögonen på den men skogen är tät, ugglan som bekant liten och morgonljuset i sen november är inte så mycket att skryta med så jag ger upp. Så här års får man inte ha för stora anspråk när det gäller naturupplevelser, så i och med sparvugglan är dagen egentligen räddad, men eftersom den bara börjat fortsätter jag någon timme till.
Stigen uppför bergssidan slingrar sig i slalomsvängar vilket är bra för mina nötta och trötta knän. Kraftiga klösmärken i den flagnande barken på en döende tall vittnar om björnens närvaro. Jag petar litegrann i en balgrop vid en murken stubbe nära stigen och hittar dun och spillning från en tjäderhöna. Ett par meter därifrån ser jag ett stort hål rakt in i stammen på en innanmurken gran. Hålet är alldeles i marknivå och decimeterlånga, gulvita spånor ligger i mossan runt trädet. Tydliga spår efter en provianterande spillkråka.
Stillheten och tystnaden i den ännu snöfria senhöstskogen är en speciell företeelse. Man kommer på något sätt väldigt nära skogens själ om man kan tyda dess språk i form av spårtecken och ljud. Den lilla bäcken tisslar och tasslar knappt hörbart på sin väg genom det knähöga blåbärsriset i den gamla granskogen, medan en avlägset ropande korp får mig att stanna upp några sekunder i tron att det är en skällande hund.
Man ser tecken som hackmärken på trädstammar, en fjäder eller spillning på marken. Ett enstaka mespip eller förströdda ljud från en hackspett som knackar på en torraka är kanske de enda ljudliga livstecknen under skogsvandringen en dagsljusfattig novemberdag, men har man bara sinnena med sig finner man på ett eller annat sätt att man trots allt inte är ensam i skogen.
Jag gör halt vid en stupad gammelfura för att vila en stund och förse mig ur ryggsäcksinnehållet. Två höstmånader har nyss passerat med en sprakande symfoni av färger, där framför allt färglådans alla gula och röda nyanser kommit till användning. Ett frosseri i färger som inte låter sig göras annars under året.
Detta tillstånd har nu förbytts i dess raka motsats. En stilfullt sparsmakad november där gråskalan härskar, kompletterad av dystert bruna och dämpat gröna toner är en minst lika stor utmaning för en målare.
Vägen ner från berget är ännu jobbigare. Efter ett par dagars regnande är moss- och lavtäckta stenblock och hällar mer eller mindre såphala, så det gäller att se och veta var man ska sätta ner fötterna. Lyckligen nere på slätare mark under bergsflygget visslar en järpe i den täta blandskogen framför mig. Detta ytterst högstämda och samtidigt lågmälda läte som knappt hörs femtio meter förknippar jag också starkt med den tystlåtna, händelsefattiga novemberskogen.
Eftersom järpen sitter ganska nära försöker jag försiktigt ta mig närmare i hopp om att åtminstone få se skymten av en fågel denna dag. Det låter som om den sitter på marken så jag spanar med kikaren mellan trädstammar och stenblock och får slutligen syn på visslaren sittande på en stor, mossbelupen sten. Den sitter där rund som en boll och när den visslar riktar den sin vidöppna näbb uppåt. Det hela påminner något om en våryster knipgubbe som med sitt knirkande läte kastar huvudet bakåt så nacken nästan tar i ryggen.
Järpen är en av våra allra vackraste fåglar, vilket man endast ser om man har förmånen att komma den riktigt nära, något som inte händer så ofta. Den har mycket av senhöstskogens dämpade färgskala i sin fjäderdräkt, grått, vitt, ockra, rostrött, brunt och svart. Minuten senare drar fågeln snabbt iväg seglande lågt över marken som en grå liten skugga, skickligt navigerande mellan trädstammar och risiga smågranar och allt blir tyst igen.
Skymningen och stillheten breder ut sig och nu hör jag faktiskt sparvugglan igen. Några gånger tidigare under hösten har marken varit vit men snön har tinat bort av, så här års, ovälkommet regn. December är snart här och just nu lyser snön med sin frånvaro, om man i sammanhanget kan uttrycka sig så.