Salomonssons kåserier handlade om vardagliga ting. Om tankar och händelser som uppfyllde hans vardag
Vi har tittat djupt nere i papperstidningen arkiv och hittat ett och annat av hans penna. Varsågod, detta 100 år gamla kåseri något uppiffat till dagens språkbruk, handlar om när Piteå var hans.
Jag vaknade en vacker senvintermorgon och fick oförhappandes veta att hela Piteå stad med tomter, allmänna och enskilda byggnader, vidsträckta domäner, kajer, trädgårdsanläggningar. Med ett ord hela rasket var min egendom. Jag erfor ingen större glädje.
Att vara stadsägare har sällan tilltalat mig. Istället greps jag av en beklämmande ansvarskänsla vartill sällade sig bekymmer över hur allt detta borde skötas och ordnas. Jag lät emellertid icke förbluffa mig utan tog på min mina bästa kläder och gick ut för att beskåda mitt rike som fortfarande liksom hittills visserligen tedde sig att vara av denna världen. Då folket med vördnad hälsade mig ropade jag: Ingen orsak.
På torget var stor folksamling. Jag förmärkte missnöje hos dem som plötsligt förlorat äganderätten till hus och hem. De övriga intog en mera nyfiken hållning.
Här måste talas och klaras upp ett och annat tyckte jag för mig själv och äskade ljud. Jag sade: Stadsbor, ett under har timat i natt. Undertecknad som först levat i mycket blygsamma villkor har plötsligt blivit ägare till hela denna stad, rubb och stubb och tagit vad som sålunda tillfallit mig i besittning. Om jag fått mycket på min lott behöver ni andra därför inte se lottlösa ut. Jag ämnar ordna det så att ingen skall få det sämre än förut vad angår fastigheter och dylikt. Var alla vid gott mod mina barn och vänner. Stadsfullmäktige är dock från och med i dag entledigade. Deras göromål sköter jag hädanefter om. Magistraten och de övriga stadsfunktionerna stanna på mina poster. Allt det övriga blir och än så länge vid det gamla. Enda skillnaden tills vidare är att jag i egenskap av dess ägare ensam och allena styr stan. Och då jag blivit den mäktigaste personen i samhället tycker jag, att ni gärna kan hurra ett tag för mig.
Vilket folket också gjorde, varpå vi åtskildes.
Min första åtgärd blev nu att inventera min egendom. Därvid utröntes att jag förfogade över värden uppgående till något över fem miljoner kronor.
- Det är inte mycket tänkte jag, men det kan bli mera med tiden om jag på rätt sätt förvaltar mina pund.
Jag tände en doftande 1-öres Helmi (cigarettmärke. Red:s notering) och satte mig i stadsfullmäktiges forna sessionssal för att titta på den folkström som gled över torget och undrade vad Norrbottens Allehanda nu skull säga om "lilla kollegan". Mina meditationer avbröts emellertid av tunga steg i trappan. Ångbåtsförarna Backman och Löfqvist inträdde i salen och yttrade:
- Herr patron och blivande kommendant! Det är en bland sjöfarande länge känd sak att farleden genom strömmen icke befinner sig i bästa skick. Det vore en god sak om de förbindande stenarna blev avlägsnade. Och lite muddring på sina ställen skulle inte heller skada. Nu tänkte vi hemställa...
- Tack för upplysningarna avbröt jag. Stenarna skall komma bort. I morgon börjar rensningsarbete. Kalla hit Fluhr, ropade jag åt Casen, vilken förmenade att Fluhr är en stor filur, som muddrar i ur och skur.
Jag ringde härpå i telefon och bad att få ett ilsamtal till civildepartementet i Stockholm
- Finns det telefon dit, frågande fröken vid växeln tvivlande
- Äh dra på trissor. Vet ni inte att civildepartementet har hand om telegraf och telefon. Ni har själv en apparat. Skulle inte då han som har alla telefonfröknar i Sverige under sig också ha en.
Fröken fann detta rimligt och lät mig komma till civildepartementet.
- Är Schotte där, fråga jag.
- Ja, det är jag det.
- Jaså. Jo, det är Salle Samson numera ägare till Piteå stad som har en framställning att göra. Minns stadsrådet att vi lade bort titlarna på hotell Fenix för åtskilliga år sedan?
- Jo men vad hör det hit. Till saken!
- Jag nämnder det för att du skall få in i din skalle att det är en klok person som du talar med och inte en galning.
- Ja, nog var du klok på den tiden vi förbrödrades, men sedan dess kan du ju ha blivit galen flera gånger. Dock, en toking mer eller mindre gör ingenting. Gå på i ullstrumporna.
Statsrådet behagade framgnägga ett bullrande skratt.
- Reta mig inte Per Axel Viktor Schotte. Då kan du ryka åt Hälsingland med dig och dina kollegor. Jag är en mäktig man och tillhör pansarbåtsföreningen. Gå in i arkivet. På översta hyllan till vänster bakom dörren ligger kartan över Piteå stad med omnejd. Tag den och lägg den framför dig på bordet. Säg sedan om det går an att inkorporera staden med den del av Pitholm som gränsar mot staden och tänkes avskuren med en rak linje dragen från viken invid Klubbgärdet och till innersta spetsen av viken inom Grytan.
- Varför ska du inkorporera in det då?
- Därför att det kommer att bli en förstad där, vars befolkning får sin utkomst i staden. Men då de tjäna kovan i staden bör de också betala skatt till staden. Och så vill stan, det vill säga jag, ha ett och annat att säga om hur man ordnar med byggnadsverksamhet med mera därute, hur hälsovårds med flera synpunkter Du förstår.
- Är området tätt befolkat?
- Inte alls. Men det blir.
- Då går det inte.
- Varför det?
- Nej det är bara folkrika förstäder som brukar inkorporeras.
Har man skolat kunna skåda såsom ovanuppå fasen! Jag trodde bättre om nuvarande civilminister än så. Sedan de intill städerna gränsande under landsbygden hörande områdena genom okontrollerad byggnadsverksamhet och vandalism blivit förstörda, då får man inkorporera, men ej förr så de så. Har statsrådet hört historien om den luffande hantverkaren som kom till Grönköping och i brist på mynt att betala nattloschiet med bad att få ligga i finkan? Nej, sade överkonstapel, finkan har vi för fyllhundar. Ni är ju nykter. Marsch! Vad gjorde nu hantverkaren. Jo, han gick ut på stan, fäktade sig pengar till ett rus, blev hankad av polisen och fick därpå mycket riktigt nattkvarter i finkan.
- Jag förstår. Nåja, Du får väl inkorporera då. Sänd in ansökan.
- Och så säger du till Pegelow att han bygger Pitebanan stark och präktig så att man kan frakta malm då det om några år blir uthamn vid Huvan.
- Ska ske, herr patron.
Jag gick nu ut för att friska upp luften. På Storgatan mötte jag ordföranden i Vita bandet
- Hur står det till med nykterheten och sedligheten i mitt rike, sade jag.
Svaret blev en mörk skildring vari sociskrogen var den mörkaste fläcken.
- Sociskrogen skall indras och flyttas till stadshotellet, så jag enligt de Luleåitiska jungfrurnas uttalsbetoning heter Salig-Månsson, utbrast jag och klappade ordföranden på axeln.
I mitt huvud välvde sig en hel mängd planer. Jag var besluten att rekvirera 400 hästkrafter elektrisk energi från Sikfors, för att få till stånd en uppblomstring av industrin, att omändra brandväsendet med mera.
Jag gick gatan framåt, påminde jag, mig den nykläckte konsumtionsföreningsföreståndaren i Neder-Kalix som med 30 000 kronor på fickan kom till Stockholm för att göra uppköp för föreningen och blev fast på Joseph Leija, som prackade på honom bosättningsartiklar för hela summan. När han, konsumtionsföreningsföreståndaren, märkte att han ingen kova hade kvar, telegraferade han "Sänd mera pengar - här är mycket att göra!"
Ja, här är mycket att göra mumlande jag. I detsamma kom en stor snödriva dråsande ned från taket och begravde mig,
Då jag vaknade stod yngste tryckeripojken bredvid sängen och skrek att han skulle han manuskript till tidningen. Yrvaken skrev jag ned denna drömhistoria.