Spröd ros

Som en spröd liten, vacker och frostad ros så går det så lätt att få dina blomblad att falla ihop
Skört som sinnet själv speglas du naken inför denna obegripliga världs märkliga företeelser
Blytungt har ditt hjärta fyllts av vemodets sång gång på gång och mörkret upplevs så tungt
Glädje och förnuft hör inte denna gång ihop för du ser endast järnridåns dystraste av masker.

Hoppet att en dag så ska allt detta blir precis som förr skapar dig innerligt falska illusioner
Förnuftet segrar som oftast men saknaden att bli en viktig del i hela maskineriet lever över Kämpar och klöser dig fast för i barbariet ska du aldrig någonsin mera förlora dig själv till
Fasan som kramar om ditt hjärta så hårt och får pulsen att banka går med ens att övervinna.

Kronbladen står vördnadsbjudande kvar för ingen når att röra din själ utan ditt godtagande
Stilla och mjukt så bygger du upp hela din ställning för att snart skapa små sköra knoppar
Sakta så sväller hela din knoppställning ut och bildar den vackraste ros som någonsin setts
Lyser gnistrande och medger för sig själv att ingen kan bryta ned den sköraste av alla rosor.