För en tid sedan lyssnade jag på sången "Så gick det till när farfar var ung", framförd av Yngve Forsells orkester från Skellefteå och sångerskan Ann-Kristin Hedmark när det slog mig hur stor skillnad det nu är i nutidens samhällen jämfört med hur det var när jag växte upp i Lillpite på 30- och 40-talen.
Andra världskriget rasade för fullt. Man var tvungen att ha svart papp eller svarta gardiner uppspända för fönstren för att förhindra att innebelysningen inte skulle vara synlig om något främmande flygplan kom flygande .
Mängder av män var inkallade och placerade vid Sveriges gränser.
Det fanns också så kallade tornsvalor i många byar, bland annat i min hemby.
Det var unga kvinnor som hade som uppgift att ha uppsikt över det svenska luftrummet så att inte främmande flygplan osedda skulle flyga över svenskt territorium.
I Lillpite var de stationerade i Myrgårdens sommarstuga där ett tiotal åt gången var inneboende.
Ett luftbevakningstorn var uppförd på den stora ladugårdens tak.
Naturligtvis lockades Lillpites unga män av dessa nya spännande flickor och det var en ganska livlig trafik till Myrgården av förhoppningsfulla ogifta ungkarlar. Några hittade också sin hustru där och några blev också fäder till utomäktenskapliga barn.
Det mesta av varorna var ransonerade i butikerna vilket betydde att man fick ransoneringskort och att när man handlat de varor man skulle ha klipptes dessa varors kuponger av efter mängden varor. När kupongerna var slut så fick man vänta tills man fick nästa omgång.
Frukt som bananer och apelsiner och andra importerade saker fanns inte att få tag på förrän kriget var slut.
Bensin fanns inte att få för civilbefolkningens fåtaliga bilar. Istället uppfanns ett annat drivmedel som hette gengas. På personbilar placerades gengasaggregat som såg ut som en stor plåttunna med lock och en skorsten.
Den placerades oftast på baksidan av bilen men det förekom också ibland på framsidan. Bränslet bestod av kol som var 3–4 centimeter och ibland något större. Detta antändes och den gas som uppstod drev fram bilen. Att fylla på aggregatet var förenat med ganska stor risk och mellan 1939 och 1944 hände över 3 000 olyckor.
Någon tv fanns inte. Första gången man officiellt godkände tv var den 4 september 1956. Den första riktigt stora tv-händelsen var fotbolls-VM 1958.
Telefon fanns men om man skulle ringa ett samtal så hamnade man först på en telefonstation där en kvinna kopplade samtalet vidare.
Telefonstationen i Lillpite fanns hos Linus Eriksson, nuvarande Jan Berglunds.
Två sågverk fanns i byn, sn smedja (Gustav och Ivan Bergman), en verkstad (Ferdinand Sundberg), ett tiotal skomakare, busstation (Knut Lindkvist), Poststation, skräddare, sömmerskor, herr- och damfrisörer. Samtliga nedlagda.
En annan sak som också försvunnit var de så kalade mjölkbryggorna. På dessa bryggor som fanns utplacerade med jämna mellanrum efter vägen placerade bönderna sina fyllda mjölkflaskor för vidare transport av mjölkbilen, framförd av Adrian Berg till mejeriet i Piteå.
Detta är en liten del av de förändringar som skett sedan jag var ung. Den största förändringen är dock kanske den att förr kände alla bybor varandra vilket nog inte är fallet nu.