Många Pitebor har tilldelats smeknamn och på sätt och vis blivit en del av lokalhistorien. Bevarats har också en del historier knutna till personerna, från alla samhällsgrupper. Listan på smeknamn skulle kunna göras lång.
Vid något tillfälle har någon yttrat att tidningarna är ett fönster genom vilket allmänheten kan skåda ut i världen, förmedlar vad som händer omkring oss. Ett fönster som också öppnar utsikten över händelser och förhållanden vilka tillhör en sedan länge gången tid. Konstateras kan att personer med smeknamn inte är någon ny företeelse.
I förädlad form
De gamla tidningsläggen skildrar personer som fått smek- och öknamn, vilka i dag fallit i glömska. Vem minns "Lill-Mixt’n" i Piteå. Det var en i bygden känd kansliskrivare som brukade hjälpa allmänheten att upprätta handlingar. Som helst, eller åtminstone delvis, begärde arvode in natura. Det var potatis i förädlad form.
Han uppgavs vara en levande demonstration mot påståendet att alkohol förkortar en människans liv. Personen ifråga var humoristisk och berättade historier från forn- och nutid, vilka dock mottogs med en viss försiktighet.
Han var bosatt på Framnäs i Öjebyn och gick därifrån in till centrala Öjebyn ett par gånger om dagen. Så hade han gjort i 40 års tid. Enligt berättelserna hade "Lill-Mixt’n" ett skratt som påminde om en grymtande gris. 80 år gammal gick han ur tiden.
Gammalt tillbaka användes ibland uttrycket "Äindjäng som bloilod-tjölken", engängad om någon oböjligt ensidig och envis person. "Bloilod-kall´n" uppges ha ägt en svårstyrd kälke som vid sina mest obändiga tillfällen ordentligt piskades upp av sin ägare. Nämnda kälke skall ha haft sin mest trilska raptus i den så kallade "Isaksbacken" som i sin nedersta del gjorde en duktig sväng. Där skall avbasningen oftast ha förekommit.
Jakthunds väderkorn
En manlig, ibland högröstad, kvartett som gjorde ett sorglustigt intryck, vilka försökte att trumfa i varandra sanningen eller egna åsikter, var "Nisch’n", Anders Öhlund, Dalgren, även benämnd "Åller vidare", och "Eken. Alla boende i samma gård, med ett rum i vardera änden och ett i mitten, så kallad farstukammare utan eldstad, vilket rum egentligen utgjorde den gamle musikanten Eks egentliga hem.
"Nischn", gift med en ett 20-tal år yngre hustru, levde av det hon kunde arbeta ihop. Han lönade henne med att i vissa sinnesuppbrusande ögonblick genom att med sin väldiga snusdosa skjuta till måls på sin trogna Lovisas huvud.
Alla dessa herrar drev knäckkokaryrket. Om välsmakande lämnar vi därhän då alla var starka snusförbrukare. Faktum är att deras fabrikation köptes och åts med begärlighet av skolbarn och det så kallade kyrkfolket.
När herrarna gick ur tiden övertogs deras plats av de så kallade "Fröknarna", härstammande från en adlig ätt. De hade lönnkrögaryrket till levebröd. Deras dörr uppges alltid ha stått öppen för var och en som sökte en fristad, ett härbärge.
"Lund-Soff" eller "Chapman" var en kvinna vars berömmelse uppges vara att hon var utrustad med en jakthunds väderkorn. Det var inte möjligt att baka utan att kvinnan kom på visit. Hon upprätthöll för övrigt nästan dagligen stadsbuds- eller posttjänst mellan Öjebyn och Piteå för en kontant ersättning av 12 öre.
"Brit-Lis eller "Skålltråge" sägs ha fått sitt namn efter att hon en gång i ungdomen sprungit tillbaka efter en av drängen i huset, hennes dåvarande, fästman kvarglömd näversnusdosa. Vid överlämnandet lär ha sagt "här har du nu skålltråge ditt", vilket av andra tytts som benämningen på henne själv. Hon ansågs som en redbar mö som släppte ut sina krafter i andras tjänst och som på äldre dagar livnärde sig med att gå runt i husen och uträtta lättare sysslor.
Lönnkrögare
"Bersik-jungfrun" var en kvinna som reste omkring i bygden och sålde kärl och uppges ha beklagat att hon hos arbetarhustrur, som tjänat i herrskapshus, var den enda plats där hon fick en ätbar gröt kokad.
Hon lär vid något tillfälle ha sagt:
- Hur breda, feta och övermodiga över sina ägodelar bondkvinnorna än är, en ätlig gröt kan de inte koka. Här är palt´n som en sten och vällingen som en gröt då de ska kok nånting.
Bersik-jungfrun hade sin hemvist i centrala Piteå, men var för det mesta på rörlig fot.
"Skott-Soff" var också en för Piteåborna känd person, genuin lönnkrögerska. Gift med en man som ansåg arbete vara en plåga. Han såg mat och framförallt dryck som livets högsta njutning. Hon skickade mannen till Amerika. Efter ett par år började hon längta efter mannen. Kvistade då dit, med välförsedd kassa, men kom ganska snart tillbaka. Hon fick för sin olovliga näring plikta med fängelse och började då finna marken för het under fötterna. Hon "krossade" återigen Atlanten. Enligt påståenden skulle hon sedan ha dött i ett dårhus i Amerika.
Originell berättare
"Erik Nischa Stona", eller mor Bergman, var en person som bar patriotiska sällskapets medalj och uppges ha varit en originell historieberättare. Maken uppgavs vara bra i mycket, utom flit och ordningssinne. En gång skall hon ha sagt till honom:
- Ha du sitt att vä håll å våra utan vé.
- Jaa, svarade mannen, på sitt lugna vis.
- Nå, vo tänk du vä hä då.
- Ja i tänk att Gud jär föll nogalotom, utlät sig mannen.
- Ja du sko sete å vänt dell Gud kom dell däg vä veén så no sko du få sete" sade då kvinnan.
"Smen-Löfgren", änkling, var sparsam med flaskan utom på namnsdagen, Henriksdagen. Då ordnade han för sig och sina vänner ett ordentligt kalas. När den törstande skaran blev för stor uttryckte han:
- Nu vill en Henrik att jä gå häim.