Jag sitter ofta och tittar ut genom fönstret när jag skriver. Samma bild varje morgon men ändå så ny och intressant varje dag. Bilden skiftar ständigt och ger nya impulser.
Denna dag skiner solen och höstens färger får en ny lyster. Jag ser att björkarna är gulbruna och rönnarna lyser i rött. Tallar och granar står frodigt gröna och raka som vanligt. Grannens gräsmatta är vackert grön den med och ser fortfarande frodig ut. Vår häck har fått inslag av rött och gult. Det glimmar i solljuset.
Petuniorna i järngrytan verkar en aning överblommade och väntar nog på att få vila i komposten. Fåglarna syns inte till idag. Annars brukar alltid skatorna visa sig där de letar mat på alla upptänkliga ställen.
Det står "söndag morgon" skrivet över hela bilden. Det betyder lugn och stillhet. Inte en enda människa har synts på vägen. Inte ens de morgontidiga motionärerna är ute.
Själv har jag varit uppe ett par timmar och bara njutit av tillvaron. Ätit min frukost i ensamhet och låtit tankarna löpa fritt på egna äventyr.
Det kom plötsligt för mig en psalm, som jag minns från min barndoms många gudstjänster, då jag som pastorsbarn satt i bänken och lyssnade. Den innehåller ord som vi kanske borde anamma i dag, då söndag oftast är en dag "då allt ska hända och hinnas med".
Sabbatsdag, hur skön du är,
Skänkt av Gud, jag har dig kär;
Kom, o kom att än en gång
Samla oss till bön och sång!
Efter arbetsveckans strid
Få vi sitta ned i frid
Vid vår Faders rika bord,
Lyssnande till nådens ord.