”Förbi är tiden för de första vårtecknen med glädjen över talgoxens hurtfriska filande och domherrens tutande lilla lergök, den första nässelfjärilen och spyflugesurret mot solvarma stugväggar. Gulsparvens rogivande aftonsång bland videkissarna har fått konkurrens av lärkans outtröttliga serenader, starens imitationsrika repertoar, knipornas vingmusik kring gårdens holkar och spovens livsberusande tonräckor. Dessa är några av rösterna i den kör som växer sig allt starkare och mångstämmigare för var dag som går, en kör vars dirigent är våren.
Då solen sänker sig mot afton och vinden dör bort i asparnas yviga hängen grips jag av skogens dragningskraft, oemotståndligt. Från skogsbrynet når mig taltrastens stämma där jag sitter på förstutrappan, och då är det färdigt. Just då hjälper det föga med de intilliggande ängsmarkernas alla begivenheter, skogen kallar. Den tunga packningen och de mödosamma kilometrarna på den skid – och gömslebehängda cykeln efter lersugande, biloframkomliga skogsvägar, den svårforcerade, ofta knädjupa snön genomskuren av forsande skogsbäckar. De vid framkomsten obligatoriska bytena av genomblöta kläder, rekognoseringen inför nattens position och gömslets kamouflering. Alla dessa vedermödor äro intet, bagateller, när dubbeltrastens blå flöjt målar bakgrund till rödhakens spindelvävstunna silverbroderier och tranorna stöter hedniskt i sina lurar från de natthimmelsspeglande blötmyrarna. Ljuset, ljuden och stillheten. Bara jag, långt från människorna. Bara jag och skogen. Slagugglan ropar mot Venus. Snart brakar första stortuppen in och söker natträd. Den som inte legat i tjäderskogen känner knappast våren till fullo. Att avstå från denna, en av årets absoluta höjdpunkter är fullständigt otänkbart. Så länge skogen kallar och jag har två ben som bär mig kommer jag.”
Den här texten skrev jag i maj 1990, alltså för 26 år sedan. Saker och ting har förändrats sen dess. Som tolvåring (1960) fick jag en vårnatt följa med en av mina morbröder ut på tjäderspel. Fullmånens ljus över skogen, de knotiga bergtallarna som avtecknade sig likt vresiga troll mot natthimlen och så de märkliga ljuden från spelande tjädertuppar som gav en suggestiv och oförglömlig upplevelse. En känsla av urtid. Jag minns denna natt som vore det i går. Jag var fast från första stund.
När folk stängde in sig för natten sökte jag mig i stället bort från husen, bilvägarna, oljuden och människorna. En dragningskraft jag inte kunde motstå. I skogen förenades jag med livet därute. Det måste ha funnits i blodet, som ett gift, som en beroendeframkallande drog, inympad under de tidiga tonåren.
När natten är som mörkast och tystast glider urtidsdraken fram ur forntidsdunklet med uppspänt segel, frambringande de märkligaste strupljud man kan tänka sig i fågelväg, kanske inte så olikt en drake. Det här är bland det mest ursprungliga jag vet. Att bli ett med mossan, stenarna, träden och bärriset. Bara jag, långt från människorna. Bara jag och skogen.
I drygt 50 vårar har jag suttit i mina gömslen och fascinerats av kraften och magin i detta, det mest förunderliga skådespel som den nordiska naturen kan erbjuda. Ett skådespel som så många människor drömmer om att få uppleva någon gång i livet. Sedan 1960-talet har 60 procent av Sveriges skogar kalhuggits! Normalt fungerande tjäderlekplatser är i dag en sällsynthet och tjädern är snart en rödlistad fågelart. Med den vetskapen är det lätt att bli pessimist när man ser all den tillintetgjorda skogsmark vi upplever i dag, men när man hämtat kraft och inspiration från skogen under ett helt liv lär man inte ge upp i första taget.
Mina ben bär mig tyvärr inte längre på samma sätt som för 26 år sedan. Artrosen har numera nästan helt stoppat min framfart i skogarna, men å andra sidan finns det snart ingenting som lockar längre, men suget har jag fortfarande.
Tjäderskogen har tagits ifrån mig men minnena kan ingen ta ifrån mig!