"Skada blott att jag inte fick dessa lärdomar i ungdomen"
Jonas Jonsson i Roknäs var på många sätt en föregångare inom jordbruket i Piteåbygden, men framsyntheten möttes dock av mycken misstro.
Ett stiftströskverk av den här sorten, den här tillverkad av Köpings mekaniska verkstad, försåg Jonas Jonsson med en motor som drivkraft
Foto:
Jonas Jonsson, som dog den 7 november 1910 i en ålder av 79 år, började tidigt att utdika så kallade självväxande ängar och grep sig tidigt an nyodlingsarbetet.
-Storskiftena skulle ha blivit rättvisare om man förlitat sig på hans uppfattning om låglandsmarkens värde, skrev tidningen Norrbottens-Posten i ett eftermäle till Jonsson.
Först med det nya
I den frågan ansåg många jordbrukare, när uppfattningen lanserades, att Jonsson tänkte fel. Eftersom tiden gick började allt fler att komma ihåg hans framsynthet och hävdade att den gamle odalmannens tankar borde ha beaktats i högre grad.
Jonas Jonsson ansågs vara en god industriidkare, i den mindre skalan, och också en erkänd byggmästare.
-Bygg billigt och fort, se hur företaget bär sig, lär Jonas Jonsson ha använt som ett slags motto för sin verksamhet
I motsats till många andra jordbrukare vid den här tiden, som såg snett på den tidens maskinella nymodigheter, pläderade Jonas Jonsson för det senaste, i syfte att underlätta och göra arbetet rationellt. Han skaffade sig själv den tidens senaste i maskinväg.
Det berättas att Jonsson hade en benkvarn där han billigt förmalde den tillgång på ben som fanns i bygden. Han var även den förste som använde stiftströskverk och åkte också runt för att hjälpa andra jordbrukare med tröskningen. På sin maskin monterade han sedan en motor som drivkraft.
Jonsson skaffade också den första såningsmaskinen och flera andra moderniteter, vilket naturligtvis väckte uppmärksamhet och efterföljande diskussioner. Kanske inte alltid av positiv art. Även om han alltid stod till tjänst för andra med sina maskiner, och tydligen till och med avgiftsfritt, var det många jordbrukare i bygden som hävdade om sina gamla jordbruksredskap "har de fungerat förr fungerar de också i framtiden".
Jonas Jonsson bevistade faktiskt, då han var i hög ålder, den första lantmannakursen i Öjebyn. Han lär efter denna ha yttrat: "Skada blott att jag inte fick dessa lärdomar i ungdomen"
Piteåuppfinningar
År 1894 berättas det i tidningen att hemmansägaren C O Danielsson i Öjebyn, som gick ur tiden 1911, uppfunnit en sädestorkningsmaskin, som provats och befunnits vara bra.
-Den ståtliga maskinen uppvärmes på några minuter genom en liten järnkamin, som torde på mindre än en dag torka ett stort kornförråd.
Det omtalades då att uppfinnaren funderade på att söka patent.
Smeden Lars Holmqvist i Norrfjärden, som avled 1913, agerade efter ordspråket: Det gäller inte bara att smida medan järnet är varmt, det gäller att smida järnet varmt. 1904 noteras att Norrbottensplogen, även kallad storvält, tillverkad av Holmqvist i Norrfjärden hade provats och jämförts i Ultuna med de av redskapsfabrikerna tillverkade.
Detta sedan olika meningar förfäktats bland länets jordbrukare kring vilken plog som var att föredra, Norrbottensplogen eller de av redskapsfabrikerna tillhandahållna stålplogarna.
Till höstpremieringen 1902 i Ultuna skickade Holmqvist en plog, en så kallad ristvält. Medföljde gjorde hemmansägare Samuelsson från Håkansö, som skötte plogen vid testet.
Efteråt fick plogen av redskapsprovningsnämndens ordförande vid Ultuna, rektor A. Sjöström, betyget av att den mycket väl mätte sig med den mer bekanta Värmlandsplogen, men med tillägget att den gick väl tungt för att lämpligt dras av två hästar.
Föråldrat skörderedskap
Att tiden stod still en tid inom jordbruksområdet i bygden framgår bland annat av ett tidningsreferat 1898 där det berättas att Piteåborna fortfarande använde skära i kornskörden.
-Kornskörden som pågår lär ha blivit riklig. Stora fält lär dock ha skurits gröna, varför är svårt att förstå. Märkvärdigt nog envisas man ännu i våra bygder att vid sädens upptagande använda skära istället för lie, noterar tidningen Norrbottens-Posten
Några år senare, närmare bestämt 1903, är fortfarande skäran vanligast vid skörd. Det framgår av ett referat från Piteå sockens hushållningsgilles stämma
I en debatt vid stämman påpekade bland annat nämndeman Ulrik Johansson i Öjebyn att det allmänna bruket att använda skära var föråldrat. Johansson hävdade att man bäst kunde använda lie och hässja säden oskylad.
Det framgår att deltagarna i stämman var överens om liens användning, men att det fanns delade meningar om skylning eller lös hässjning.
Flera kurser
Vid en lantmannavecka i Öjebyn 1904 berättade inspektor Markström från Lillpite att lindorna fick ligga i 20-30 år innan de ristades och gödslades.
För ganska precis 100 år sedan ökade dock intresset starkt vad gäller utbildning och hushållningssällskapet ordnade ett flertal kurser runt om i byarna. Exempelvis i Sjulsmark där konsulent Österman, agronomerna Eriksson och Vanhainen samt länsmejerskan Anna Gustafsson deltog. Kurserna pågick i tre dagar. Föreningsverksamheten var ett av ämnena.
Så jobbar vi med nyheter