Sjukdomstid, orostid del II
Det blev en hostig och orolig natt, trots den lilla vita tablett som en snäll sköterska gav honom. På morgonen leds Freddy in i ett rum, där en brun brits utgör själva medelpunkten. På en tv-skärm kan Freddy följa resan in i kroppens eget universum. Det och känslan av alla grönklädda människor runt omkring, känns för Freddy både overkligt och snudd på makaber.
-o-o-
När så undersökningen är avslutad, böjer sig doktorn med de uttrycksfulla ögonen över honom och säger nästan viskande:
- Freddy, du har en förändring på din högra sida.
Någon timme därefter kommer ronden. Överläkaren tittar han sen stint på Freddy och säger:
- Din förändring måste opereras, snarast.
- Röker du?
- Nej!
- Det talar för att det kanske är godartat.
Dagen därpå innan hemresan, har Freddy ett avslutande samtal med doktorn. På ett papper ritar han en bild av Freddys angripna organ.
- Vi har tittat på din förändring, den är ganska stor. Men vi tror att det går att plocka bort.
Nåt ödesmättat vilade över doktorns ansikte. Hans sätt att tala, att se på Freddy, gjorde att han väntade på den slutliga domen. I stället tog han i hand och önskade lycka till. Men innan Freddy ska gå säger doktorn:
- Är det cancer ringer jag.
Med dessa avskedsord gick Freddy hostande ut genom klinikens dörr för att äntligen få åka hem.
-o-o-
En dag ringer telefonen. Det är doktorn som slutligen meddelar sitt ärende:
- Vi har inte hittat någon cancer ännu, men alla prover är inte klara. De måste kompletteras, jag hör av mig längre fram om det skulle vara det värsta.
En dag klockan tre förändras Freddys liv och tillvaro radikalt. En för honom okänd läkare på kliniken säger med torr röst:
- Vad jag kan förstå är ditt onda av en allvarlig art. Det mesta pekar på det.
Det var som en elektrisk stöt genomkorsat Freddys tunna kropp.
- Allvarlig, vad menar du med allvarlig? Hörde han sig själv säga.
- Du har mest troligt en elakartad tumör, lungcancer.
Efter några minuter, men som i Freddys medvetande kändes långa som är, avslutas samtalet.
-o-o-
Ord har makt. Ord kan förändra. Ord kan också förvandla en till synes helt vanlig vardag till ett helvete. Ord kan ödelägga och förgöra, krossa människors liv för att endast lämna förkolnade spillror kvar. Livet är inte alltid enkelt snällt och okomplicerat. Det fick Freddy bittert erfara. När Freddy sitter djupt försjunken i sina tankar ljusår bort glider en lång man i vit rock obemärkt upp vid hans sida.
Kirurgen går rakt på sak, inga onödiga krusiduller, inga ord inlindade i bomull, klara rakar besked. Här sitter han nu, i sitt livs viktigaste stund, lyssnar till kirurgens ord om hur han tänkt bemöta "angriparen" och hur "den" eller "det" skall lyftas bort ur hans kropp.
- Freddy, jag vill vara uppriktig, jag och även mina kollegor är rätt så övertygade om att det rör sig om cancer, i morgon blir det operation, och jag är säker på att allt ska bli bra.
Sen tar han Freddy i hand, samtidigt som han utbrister i ett käckt:
- Vi ses i morgon!
-o-o-
I denna tidiga morgon ligger Freddy i sin säng, dåsig efter en lugnande injektion. Ovissheten har länge tärt, lögn vore annars, men om någon timme är det onda borta, och livet kan åter målas i ljusare färger.
I morfindiset flyger Freddy över stjärnklädd himmel, fri och obunden som en fågel på starka vingar. Morfinet skapar bilder och figurer i färgrika kaskader i en bisarr fantasivärld.
- Du har tur, mer än tur, säger den grönklädde doktorn med den varma blicken, när Freddy några timmar senare vaknar upp ur sin djupa sömn. "Den objudne" som åsamkat honom lidande och smärta, var inte fullt så aggressiv som läkarteamet först befarade. När kirurgen återigen förklarar att det onda nu definitivt lämnat hans kropp, och att inkräktaren är oskadliggjord och inte längre utgör något hot, börjar Freddy så sakta att ana slutet på den mardröm som varit en del av hans verklighet under många och långa ovissa månader.
-o-o-
Åtskilliga veckor efter hemkomsten försöker Freddy sätta ord på sin dyrköpta erfarenhet för en god vän.
- Tänk att du en dag, för din överlevnads skull är nödd och tvungen att bestiga ett till synes oövervinneligt berg. Du känner din litenhet när du står vi det stora bergets fot, och med din uppåtvända blick börjar ana den mäktiga snöklädda topp som du med livet som insats måste nå. När du sent omsider efter många veckors strapatsrik vandring, där varje felsteg kan betyda döden så småningom är framme vid ditt mål, kastar du dig utför de sylvassa klippformationerna, rakt ut i det okända. Men på nåt oförklarligt sätt, landar du så småningom lugnt och tryggt på fast mark, dock rejält mörbultad. Det som skett är inget annat än ett rent mirakel. Ett stort mirakel …
-o-o-
Senare samma sommar gick Freddy återigen på sina skogspromenader. Men nu med ett nytt perspektiv på tillvaron.
Så jobbar vi med nyheter