Sjukdomstid, är en orostid
- Som du vet har vi ju gjort en rätt så omfattande utredning angående dina besvär, men vi hittar inget anmärkningsvärt. Möjligen kan jag skicka en remiss till länssjukhuset, men det ger nog ingenting. Vad jag vill ha sagt, är att vi kommer inte längre.
Han harklade sig lite lätt, samtidigt som han fortsatte att bläddra i sina papper.
Freddys första känsla var tomhet och djup besvikelse. När han nu hörde specialistens ord var det som om något brast inom honom. Dagarna kom och gick. För Freddy och hans familj fortsatte vardagen med sina givna rutiner.
I början av det nya året drabbades Freddy av en envis förkylning med frossa och feber som förmörkade tillvaro, därtill också hosta. Hostan rev och slet, den var aggressiv och hårt brutal, attackerna avlöste varandra. Hostan fortsatte med en sån intensitet, att frågorna ställdes på nytt. Men Freddy hade sitt standardsvar klart:
- Det blir nog bättre.
I honom fanns en längtan efter varmt doftande sommarmorgnar. På skogspromenader i tidig otta i sin ensamhet, upplevde han den storslagna naturens fulla prakt. Men ganska så omgående kom verkligheten i fatt honom. Nya hostattacker, ännu fler sömnlösa nätter.
Några veckor efter sitt besök ringer Freddy lasarettsavdelningen, fast beslutet att gå vidare i sitt sökande efter en rimlig förklaring.
- Jag vill ha en remiss till länssjukhuset, meddela specialisten det, sa Freddy beslutsamt.
- Ja, jag antar att du griper efter det sista halmstrået, replikerade damen i luren.
En väldigt ilsken kall vind virvlade runt Freddys huvud på väg mot lasarettets entre. "Ren rutin" hade man sagt om den röntgenundersökning som Freddy nu skulle genomgå. Hostan satt fortfarande långt inne i hans bröst, när han visades in till röntgenskärmen. I ett försök att kväva en hostattack blev allt bara till det sämre.
- Vi hör av oss om det visar nåt, sa röntgensköterskan innan Freddy gick hostande ut ur rummet.
Ett vitt kuvert som väckte Freddys nyfikenhet anlände en dryg vecka efter röntgenundersökningen. "På röntgenbilderna har det upptäckts en förändring som genast måste undersökas närmare". Det var i just denna dag som Freddy kanske skulle få svar på vad denna så kallade "förändring" innebar. Med sin penna ritade den kvinnliga doktorn en stor rund cirkel i sitt anteckningsblock.
- Så här ser den ut, din förändring.
- Jag beställer tid på "lungan" så får dom gå ner i dina bronker, fortsatte hon.
- Nåt mer kan jag inte säga för närvarande.
- Du tror alltså inte att det rör sig om en vanlig förkylning eller lunginflammation, sa Freddy.
- Absolut inte, sa doktorn och skakade lite lätt på sitt huvud.
- I nuläget finns ingen indikation på att det har spritt sig, det kan vara godartat.
När Freddy sent omsider skulle gå, tog han doktorn i hand, samtidigt som hela situationen kändes smått overklig. Nu ville han bara fort därifrån, han ville hem, hem till tryggheten. För Freddy fortsatte en ny väntan, en väntan som både malde och stundom också oroade. Frossan var en ständig följeslagare. Den blev till ett sorts gift som cirkulerade runt i hans blodomlopp, om och om igen.
Det var en kall dag som Freddy fått tid för inläggning. I lasarettets stora entrehall möttes Freddy av ett myller av människor. Unga människor, gamla människor, sjuka människor, springande människor, ja kort och gott människor på väg mot olika mål med olika bakgrunder, historia och behov. Freddy gick så småningom mot sjukhusets hotell. Där skulle han, i sällskap med en bekant, förhoppningsvis kunna glömma bort sig för en stund. Besöket gick i tystnadens tecken, Freddys ideliga hostattacker störde dock stillheten.
- Hoppas rummen är ljudisolerade, undslapp han sig, halvt på skämt.
Det var en konstig känsla att vandra genom ett folktomt och tyst sjukhus. Här fanns han nu, alldeles ensam på väg mot något slags avgörande, med sin "objudne gäst" i släptåg. I rummet lyste sänglampans ensamma ljus. Hostandet höll honom fortfarande i sitt järngrepp. Freddy kastade en hastig blick in i badrumsspegeln, som utan omsvep visade hans ansiktes rätta jag.
- Du har blivit mager, sa han tyst för sig själv, allt för tunn och mager.
Så jobbar vi med nyheter