Hej Simon, hur är läget med dig?
–Bra, det är en logistikdag. Jag förbereder och packar för barnen och jag ska åka till mitt föräldrahem i Vilhelmina. Påsken bär alltid med sig en dubbel känsla. Man vill fira dagarna lite mer ordentligt i kyrkan men samtidigt har påsken för mig alltid just varit Vilhelminafjällen.
Har du några förväntningar inför påskhelgen?
– Den största är nog gemenskapen med familjen, men sedan är det också utifrån den tro jag har – att få leva mig in i den stilla veckan. Det är fint att få levandegöra bibelns berättelser. Det kanske kan låta lite fånigt ... men det är förväntningarna jag har.
Vad är det bästa med ditt yrke?
– Att få finnas med i människors liv både i den största glädjen men också i den djupaste sorg. Det är det finaste med mitt jobb. Men också att uppmuntra människor att hitta ett språk för vad de än tror på. Det kan vara elever i en lågstadieskola eller i en gymnasieklass. Att få tala om tro oavsett vad det landar i, att mötas i trons språk oavsett vilken tro man har. Det tänker jag är kyrkans största uppgift just nu, inte övertyga eller övertala utan att hitta rum där man kan tala om tro. Det är jättespännande.
Hur tycker du att Piteå ska utvecklas i framtiden?
– Fler oväntade mötesplatser behövs. Jag var på Kajmans lunchkonsert i all enkelhet och där träffade jag för mig obekanta som inte vanligtvis går i kyrkan. Vi bollade tankar och ideer, vilken inspiration! Det mänskliga mötet är det bästa jag vet. Allt som kan uppmuntra möten mellan människor är fantastiskt.
Till sist, vad har du för favorit på påskbordet?
– Fjällröding är toppen! Mamma och pappa bakar tunnbröd och kan man lägga en röding på det behöver jag inte mycket mer. Får man dessutom en kall öl till det, då är livet komplett.