Illustrationer från
mitt levnadsår skimrar förbi i snabb hastighet
inför mina seende ögon.
Vad är enkelt och vad är svårt när sorgen plötsligt slår till
och nyper hårt i min bröstkorg.
Friden inom mig
är då befriande skönt
att ta till ibland
när min livsfilosofi kan ruskas om.
Inse att livet är och får vara
sårbart och ömtåligt
som det förstklassigaste
käraste porslinet.
Låta mildheten lappa ihop
de sargade hålen
av fullständig smärta
över skiftande förluster.
Brodera min väv
med det största
och bästa minnet
från detta år
så iögonfallande för mig.
Se alla svarta suturerna
som de ska vara
runt de fina och bästa minnena
från årets gläntor.
Låta mig svepas
in i sunnanvindarnas
milda omfamningar
och bara vara som jag alltid är.
Inser att jag inte
kan påverka någonting
utan min väg är redan utstakad
i framtidens sköte.
Tillåta mig att skynda in i
detta nya års inringning
utan att låta framtiden
visa sitt rätta jag.
Mina sekvensbilder har visat mig syner av förgången tid
och inbjuder nu mig till nytt år.
Ljus livssyn till livet
och hela dess omdaning
av mig den lilla människan
är en stor avans.