21 söndagen efter trefaldighet
Egentligen är det inte så komplicerat, det här med att få tro och liv att hänga ihop. I en av de texter som hör till den här helgen så sammanfattas det hela: Du ska älska din nästa som dig själv. Eller, med det som brukar kallas för det dubbla kärleksbudet: Du ska älska Gud och älska dina medmänniskor. Så enkelt är det.
Men hur svårt kan det inte vara. Hur ska man kunna älska Gud som man inte har sett? Hur ska man kunna älska medmänniskor om man inte ens kan älska sig själv, eller om medmänniskorna är svåra att tycka om?
Vi kan inte se Gud men det sägs att Gud är kärleken, att det ligger i Guds själva väsen att älska. Jag kan inte finna samma allomfattande, heltäckande kärlek någon annanstans eller hos någon annan människa. Jag kan inte kräva samma heltäckande kärlek, inte heller av mig själv. Varken jag eller min medmänniska är kärlek, på det totala sätt som Gud är. Det finns en befrielse i det. Det befriar från orimliga förväntningar och förhoppningar i försöken att finna och ge kärlek.
Alla människor har inte upplevt sig vara älskade. Kanske är det då lång väg att förstå att Gud älskar, älskar varje individ. Extra mycket behöver jag då också få höra att det faktiskt är tillåtet att älska sig själv och att ta vara på begåvning och styrkor.
Och att älska sin medmänniska är inte att engagera sig i djupet i alla jag möter, men att ge andra samma värde som jag tillmäter mig själv. Att inte utsätta andra för det jag inte själv vill bli utsatt för. Det är välgörande för både den andre och för mig själv.
Gud, hjälp mig att våga ta emot kärlek och att ge kärlek.