Till våra rönnbärsätande fåglar kan i huvudsak räknas sidensvans, domherre, tallbit, trastar och starar. Dessa kallades förr i tiden för kramsfåglar. Fåglar som gammalt tillbaks fångades i stor omfattning med diverse sinnrika fångstmetoder som burar, snaror och limstickor och där då lockbetet oftast var rönnbärsklasar. En gång i tiden var denna fångst så vanlig och utbredd att den var ett naturligt inslag i lanthushållet i Norden under hundratals år. Lyckligtvis tillhör denna hantering numera historien.
Vi har just genomlevt en ganska rönnbärsfattig höst med endast smärre sällskap av sidensvans som plockat de bär som funnits på deras väg söderut. Annat var det hösten 2009 när jag besökte ryska Kandalaksja. En minnesvärd resa på många sätt. Vad jag särskilt kommer ihåg var de enorma mängder rönnbär som fanns i staden och dess utkanter. Jag har varken förr eller senare sett dess like och det gäller även alla de tusenhövdade sidensvansflockar som drog omkring som täta, böljande rökslingor mellan grå betonghus, timrade pörten och kyrkornas lökkupoler och frossade bland knallröda, bärdignande träd.
Jag hade lite svårt att slita mig från synerna av dessa jätteflockar som for fram likt Egyptens gräshoppor medan ryssarna själva inte verkade bry sig det minsta om begivenheten. Till saken hör att här hemma hos oss var just hösten 2009 den rönnbärsfattigaste vi upplevt på åtskilliga år.
Sidensvansen har en långt driven skyddsmekanism mot den berusning som kan inträffa när den äter stora mängder jästa rönnbär med en alkoholhalt på några procent. Levern förbränner nämligen alkoholen mycket snabbt, uträknat per viktenhet tio gånger snabbare än hos människan. Denna egenskap visar att sidensvansen sedan väldigt länge anpassat sig till sin vinterdiet. Nu händer det trots detta att flykten blir lite vinglig och okontrollerad. Kollisioner med fönsterrutor är ganska vanligt förekommande och då ofta med dödlig utgång.
Tallbiten kom jag första gången i riktig närkontakt med senhösten 1964. Den hösten fanns det gott om rönnbär och tallbitflockarna var många. En smällkall novemberdag stod jag en stund under en rönn vi hade på tomten där bärklasarna hängde ner runt omkring mig. Högre upp i trädet satt en flock med helt orädda tallbitar. Snön under rönnen var orangeröd av spillet från bären eftersom tallbiten mosar sönder bären för att komma åt fröna, till skillnad från sidensvansar och trastar som glupskt slukar dem hela.
En knapp halvmeter ovanför mitt huvud satt en vackert orangegulgrön hona med rönnbärsmos kring näbben. Jag sträckte försiktigt upp handen och strök henne över stjärten. Hon tog ingen som helst notis om min närvaro utan böjde sig bara framåt och plockade åt sig ett nytt rönnbär. Det blev för min del kärlek vid första ögonkastet. Under tidsepoken när det fångades stora mängder kramsfågel hade tallbiten det föga smickrande namnet ”dumsnut” just för att den var så orädd och därmed lättfångad.
Tallbiten är i mitt tycke den vackraste av våra tättingar. Tyvärr är den inte kvar i våra trakter när den är som vackrast frampå vårvintern efter brämfällningen, när mycket av det grå i fjäderdräkten fallit bort och blottar mer av den röda färgen. Jag har en gång i april för många år sedan på skidor smugit mig på en vackert sjungande tallbithanne som satt i en grantopp i den lavbehängda fjällskogen vid Kvikkjokk. Den var så fantastiskt lysande karminröd så jag höll på att sätta mig baklänges i snön av pur förtjusning.
Sidensvans och tallbit och de östliga raserna av nötväcka och nötkråka är de vanligast förekommande invasionsarterna. Och just de två sistnämnda har samma säregna egenskap som tallbiten, de är ovanligt orädda. De kommer väl aldrig i samma mängder som sidensvansarna men när födan tryter vissa år i deras hemmamarker kommer de strykande hitåt i sin jakt på mat. Den sibiriska nötkråkan, i huvudsak specialiserad på cembratallens kottefrön, har efter många invasionshöstar de senaste trettio åren numera etablerat sig som häckfågel i stora delar av Norrbotten.
Vad oräddheten beror på vet jag inte men fåglarna kommer från den enormt vidsträckta ryska taigan där knappt någon människa satt sin fot så kanske de helt enkelt inte lärt sig att vara på sin vakt mot den farligaste av alla djurarter.