Riksdagsman slogs för kvinnornas rätt att bli kyrkvaktmästare
Det var året när grunden lades till ett Herrens tempel i Norrfjärden. Ungefär samtidigt pågick en debatt i folkets tempel, riksdagshuset i Stockholm, om faran med kvinnor i kyrkans tjänst. Det hände för 100 år sedan, 50 år före debatten om kvinnliga förkunnare i kyrkans predikstolar.
Att en kvinna skulle kunna bli kyrkvaktmästare och delta i offentliga förrättningar i kyrkorummet ansågs för 100 år sedan som en omöjlighet.
Foto: Jens Ökvist
Han var särskilt engagerad i frågor som rörde kvinnors rättigheter. Han arbetade mot diskriminering av kvinnor i arbetslivet. Faktum är att han i en del kvinnorättsliga frågor var han före sin tid. Till och med radikalare än den samtida kvinnorörelsen.
1902 motionerade han för kvinnors rösträtt.
Under sin riksdagskarriär var han ledamot i andra kammaren 1897-1917 och första kammaren 1919-1940. Först hörde han till Folkpartiet, 1900-1907 Liberala samlingspartiet, 1909-1917 Socialdemokraterna, 1917-1921 Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti och 1923-1940 Socialdemokraterna.
Stängt för kvinnor
Under sin tid i riksdagen väckte Lindhagen hela 1 011 egna motioner.
Bland annat motionerade Carl Lindhagen om att även kvinnor skulle tillåtas söka och inneha klockarbefattningar i kyrkan.
Klockaren var något av en alltiallo i kyrkan, som biträde till prästen och församlingen.
Bland sina många uppgifter hade klockaren att svara för klockringningen, hålla kyrkan ren, biträda prästen vid dop, bröllop och begravningar, vårda kyrkans skrudar och övriga tillhörigheter, ta upp kollekt och sätta upp siffror för psalmnumren, agera försångare, kantor, kyrkvaktare, skolmästare och biträda vid kyrkoböckernas förande.
Gammalt tillbaka var en av klockarens löneförmåner att bärga hö på kyrkogården. Långt in på 1800-talet var kyrkogårdarna i de flesta församlingar täckta med Riksdagsmannagräs och det var inte ovanligt att kreaturen släpptes in på bete på begravningsplatsen.
Väcka anstöt
I riksdagsdebatten för 100 år sedan anförde Carl Lindhagen att det sedan 1861 var tillåtet för kvinnor att inneha befattningar som organist och kyrkosångare, men inte klockare.
- Då det stora flertalet organister och kyrkosångarbefattningar är förenade med klockartjänsten är praktiskt taget även kyrkomusikerbebefattningarna stängda för kvinnor, påpekade Lindhagen.
Frågan om kvinnors möjlighet att erhålla klockartjänst hade tidigare, år 1892, avslagits av riksdagen.
Motiveringen för avslag var två.
Det ena att det ansågs väcka anstöt hos menigheten om en kvinna uppträdde offentligt i en del förrättningar, som tillhörde klockaresysslan. Då framhölls särskilt att om en kvinnlig klockare skulle kliva upp till psalmtavlan för att hänga upp siffror under gudstjänsten, detta skulle väcka anstöt.
Det andra skälet för ett nej var att en klockare i sin tjänsteutövning många gånger måste vistas i enrum med prästen eller färdas ensam med honom till olika förrättningar.
- Om nu klockaren vore en kvinna kunde detta onda tungor anledning till att sprida åtskilligt förtal, hävdade en majoritet i riksdagen.
Carl Lindhagen påpekade att regeringen vid flera tillfällen tidigare medgett dispens och att det därmed borde vara fritt fram för kvinnor att uppträda offentligt i befattningen och att det inte skulle medföra någon större våda att låta en kvinnlig klockare åka ensam med en präst.
Lagutskottet tillstyrkte Lindhagens motion.
Oumbärlig tid
I en annan motion som Lindhagen lade fram, tillsammans med två andra riksdagsledamöter, behandlades arbetstiden för baderskor samt biträden i rakstugor och frisersalonger, med förslag om förbud att hålla inrättningarna öppna utöver viss tid på söckendag (en gammalbeteckning på veckodagarna måndag-lördag).
- Rakstugor och herrfrisersalonger stänger redan klockan åtta på eftermiddagarna medan baderskor och biträden i damfrisersalonger ofta inte avslutar sin arbetsdag förrän 23.30 eller ännu senare på natten, anförde Lindhagen och menade att det borde tas särskild hänsyn till att många arbeterskor var gifta samt hade arbete att utföra i sina hem.
Lagutskottet avstyrkte motionen och anförde att den sena badtiden var oumbärlig för den del av allmänheten som av sina sysslor hindrades att tidigare på dagen betjäna sig av bad.
Sex av utskottets ledamöter i andra kammaren reserverade sig emellertid och hemställde om en utredning och eventuellt förslag i motionens syfte, Första kammaren biföll utskottets hemställan varför frågan föll.
Dråpslag
Lindhagen ville även ha en fastare anställning av ämbetsverkens kvinnliga skrivbiträden och att en begynnelselön skulle sättas vid 200 kronor plus ålderstillägg.
Ett dråpslag mot de gifta kvinnornas nyförvärvade rösträtt påpekade Carl Lindhagen var den motion som Johan Östberg väckte om att inkomstbelopp under 200 kronor inte skulle taxeras för beskattning
-Det skulle innebära att gifta kvinnor som inte kom upp till det beloppet skulle få rösträtt. Efter debatt i riksdagen föreslogs det nedsättas till 100 kronor.
Finansministern ansåg att rösträtt även borde finnas för de med ringa arbetsförtjänst, vilket möttes med bravorop i riksdagen. Efter gemensam votering beslutades denna gång i kvinnornas favör.
Så jobbar vi med nyheter