Rävgårdens uppgång och fall

Den första rävgården i Pitebygden anlades 1928 i Pålmark, Altersbruk. Köpman Ruben Rönngren, Piteå, lade då i kompanjonskap med bröderna Egon, Fritz och Bror Björkman grunden till Björnkullens silverrävfarm. Den 1 november kom ett silverrävspar till Piteå järnvägsstation, som inköpts i Kanada och sedan transporterats via Kalmar.
Det berättas att det var stambokförda prisbelönta Talmagderävar. Rävgården i Pålmark var för övrigt inredd efter mönster från farmer i Kanada.
Året därpå anlade Ruben Rönngren en egen rävgård på Backen i Piteå, Piteå centralrävfarm, som sedan sköttes av honom fram till hösten 1945.
Samma år var det även slut med Björkmans rävfarm i Pålmark.
Tidigt etablerades även Kvarnbergets silverrävfarm i Pålmark som ägdes av Runo Vikman, Norrfjärden, och Johan Fredriksson, Pålmark.
Ytterligare ett antal rävgårdar växte fram på olika platser i södra Norrbotten. I exempelvis Lillpite fanns en som drevs av Alf Landgren.
Högst exklusivt
Det började troligen med jakt på vilda rödrävar för att tillfredsställa modekreatörerna. Stammen skattades dock så hårt att den blev svåråtkomlig. Ett rävskinn hade högt pris i början av 1930-talet. Då kunde en rävkull ge lika mycket pengar som en skogsarbetare tjänade på en hel vinter. I PT annonserade för övrigt rävgårdar söderut efter levande rödrävsungar från länet.
När rävgårdarna etablerades i Pitebygden föddes där upp både silverräv, blåräv och platinaräv.
En av storuppfödarna var Egon Björkman i Pålmark. Han hade i en veckotidning fått se en artikel om en smålänning som importerade silverrävar från Kanada. Silverrävarna hade fått valpar som var till salu för 2 000 kronor styck.
Sagt och gjort, och mot bakgrund av att rävskinn var högst exklusivt, slog Björkman till. Han blev den förste i Norrbotten som rekvirerade valpar, vilka utgjorde grunden till den farm i stor skala som sedan startades med bröderna Fritz och Bror.
Som mest hade bröderna Björkman 400 rävar av såväl rödräd, blåräv, platinaräv och silverräv. Det gjordes lönade affärer i Pålmark när skinnen såldes för 2 000 kronor styck till Tyskland. Men när andra världskriget började fanns det inget ekonomiskt utrymme för ett lyxigt dammode ute i Europa. Rävkragar och rävboor blev omoderna och rävperioden i Pitebygden var därmed i stort över. Några fortsatte en tid med minkar på sina rävgårdar.
Länsförening
Silverräven är en svart variant av rödräv med varierande mängd ljusa hår i pälsen.
Blåräven är en färgvariant hos fjällräv, som till skillnad från normalformen inte får vit päls under vintern. Den är mörkt blågrå till gråbrun på sommaren och ljust blågrå på vintern och förekommer inte längre i Sverige. Den nordiska blåräven framavlades i Norge och bygger på korsningar av blåräv från Arktis och Alaska
Platinaräven kom till Pitebygdens från farmare i Norge. Platinans skinn var både dyrare och vackrare än silverrävens. Den var vit med svarta öron.
I december 1929 berättas i Piteå-Tidningens att åtta silverrävar kommit till Piteå, importerade för skinn- och kreaturshandlare Ruben Rönngrens farm. Två av rävarna kom direkt från Kanada och de övriga var inköpta i Norge.
1930 bildades Norrbottens läns pälsdjuruppfödareförening i Piteå, en sammanslutning av räv- , mink- och kaningårdar. Vid ett sammanträde vid den tidpunkten konstaterades att enbart av silver- och blårävsgårdar fanns i föreningen 21 stycken, som var anslutna till riksförbundet. Ordförande för sammanslutningen var jägmästare Einar Bosaeus vid Rosfors bruk i Sjulsmark.
Ganska sent, år 1935, anslöt sig målarmästare Tyko Nordlund, Pitholm, till rävuppfödarnas skara. Han startade en blårävsfarm med ett bestånd av ett 10-tal rävar.
Nej till import
- Då vi inom landet redan har en stam om 4 500 ädelrävar och denna stam väntas i år öka till omkring 15 000 är det uppenbart att en fortsatt import av dessa dyrbara djur är ur nationalekonomisk synpunkt mycket olämplig, konstaterade länets pälsuppfödare
Vid ett möte som hölls i Piteå den 24 maj 1930 reagerade pälsuppfödarna över den alltför stora importen av djur från Norge och Amerika.
- Pälsdjursuppfödare eller andra som importerar djur till avsalu äger icke rätt till medlemskap i föreningen, fastslogs det.
I Sverige fanns då omkring 800 rävgårdar, omfattande 4 200 blårävar och och silverrävar, representerade ett värde av 6,5 miljoner kronor.
I Norrbotten lär det som mest ha funnits 1 200 rävgårdar.
Om en rävfarm i Brändön som startats av hemmansägaresönerna Oskar Isaksson och Edvard Sundberg kunde man notera att ägarna förvärvat två par blårävar från en Nilsson i Sjulsmark för ett pris av 4 500 kronor, en betydande summa i dessa tider.
- Vi hoppas att ägarna i sinom tid skola kunna glädja sig åt en räntabel avskrivning av de nedlagda pengarna och däri ernå full belöning för visat prov på enskild företagsamhet, skrevs det i tidningen.