Rätten att delta i nöjen splittrade separatisterna

Mothugg i debatten fick Lundmark av kyrkoherdarna Karl Gustafsson i Älvsbyn och Axel Sandin i Öjebyn, vilka gjorde gällande att Lundmarks uttalanden var vilseledande.
Det rådde länge ett spänt förhållande mellan Svenska kyrkan och de som tillhörde de gamla lutherska församlingarna. Framförallt vad beträffar barnens skolgång och vilken undervisning som skulle ges i skolorna, framgår av de många artiklar som publicerades i tidningarna under 1920- och 30-talen.
Gammellutheranerna ville hålla sig till 1689 års katekes, 1693 års kyrkohandbok, 1695 års psalmbok, Sions sånger och Karl XII:s bibel och avböjde gudstjänstgemenskap med Svenska kyrkan.
Två riktningar
I Pitebygden har det funnits två riktningar, separatister och bodellister. Vad är då skillnaden mellan dessa två? Frågan har ställts flera gånger. Inte minst efter PT-reportaget nyligen om avvecklingen av Öjeby lutherska församlings lokaler i kyrkstaden i Öjebyn, där bodellisterna under många år varit samlade till gudstjänster. En tid fanns nämligen två samlingslokaler för de som bekände sig till de gamla lutherska skrifterna.
Det finns fortfarande en grupp som är verksam i Sjulnäs.
Själv föredrar de som i dag sympatiserar med de bägge riktningarna att utpeka kyrkan som varande den separatistiska rörelsen, vilken avvikit från den ursprungliga läran.
Separatismens föregångare, som gick under namnet nyläsare, växte fram i Pitebygden i början av 1800-talet. Det var i Sjulnäs som nyläsarna först, mera stadigt, slog rot. Där Erik Stålberg i början av 1800-talet samlade intresserade till bön och läsning. Det uppges att Stålberg i sin tur inspirerats av en bonde Elias Eliasson i Sjulnäs.
Nyläseriet växte också fram i Norrfjärdenområdet genom bönderna Lars Larsson, Porsnäs, Olof Brandell, Håkansö, Anders Christoffersson och Lars Andersson, bägge från Sjulsmark.
Samfällt var att dessa nyläsare motverkade de av prästerna "anbefallda" uppbyggelseböckerna, som uppfattades som inte renläriga och mot Luthers lära och kyrkans bekännelseskrifter. Bland annat sade man nej till 1811 års kyrkohandbok och 1819 års psalmbok och även Lindbloms katekes.
Allt eftersom tiden gick tillspetsades situationen mellan nyläsarna och prästerna. Detta resulterade i att nyläsarna införde egen sakramentsförvaltning och barnen inte fick döpas i kyrkan. I vissa fall grep kyrkan in. Genom polisens försorg fördes barnen till prästerna för att döpas
Delade meningar
I slutet av 1840-talet växte den första separatistförsamlingen fram i Piteå.
1860 blev det en inre splittring inom separatismen, orsakad av handlanden och riksdagsmannen Jonas Bodell, Luleå, som sedan blev bodellismens fader. Bodell hade utträtt ur Svenska kyrkan 1856, efter att ha studerat såväl Luthers skrifter som bibeln och funnit att det inte stod rätt till med kyrkans lära.
Bodell kom senare på kant med två av sina medarbetare i Luleå, Johan Riström och Per Ersson. Han yrkade bland annat på att separatisternas predikanter, enligt den augsburgska bekännelsens 14:e artikel skulle vara ordentligt kallade. Medarbetarna hävdade att alla troende borde ha rätt att tolka ordet och utdela nattvarden.
Riström och Ersson slog vidare fast att dans och deltagande i världsligt sällskapsliv var ett "köttsligt" väsen medan Bodell på den punkten hade en friare uppfattning.
Det blev också meningsskiljaktigheter kring dopet. Bodell hävdade att den egentliga nyfödelsen skedde i dopet och att ingen annan nyfödelse var behövlig. Motståndarna förklarade att den nyfödelse som skedde i dopet inte var tillräcklig utan att det för människans frälsning krävdes en ny personlig pånyttfödelse.
Det blev också anledningen att separatisterna delades upp i två grupper. De som följde Bodell kallade sig sedan för bodellister. De disponerade en mindre lokal och ett samlingshus som på sin tid skänktes av patron Carl Anton Hedqvist, vilken visade stort intresse för deras verksamhet och även uppförde skollokaler och kostade på undervisningen i åtskilliga byar i Pitebygden. Den den andra riktningen samlades i en annan lokal i byn som avyttrades 1984, inropades av Piteå kommun och numera är riven Församlingslokalen byggdes 1859 och flyttades tre gånger. Allt auktionerades bort 1984. Samtliga 28 medlemmar var då döda och någon församlingsstyrelse hade inte funnits sedan 1969.
I Piteå började separatisterna 1880 utges en kristlig månadsskrift "Den Lutherske Protestanten" där bland annat "församlingsläraren" Karl Johan Nyberg i Öjebyn medverkade. När Nyberg avled i december 1890 kunde man läsa följande om honom "påminnande till sista stund det evangelium som han ock förkunnat haver, vilket han ock anammat hade och uti vilket han stod". Han efterlämnade hustru Carin, född Riström, och nio barn.