Vår mamma dog stilla och lugnt den 27 augusti några dagar innan hon skulle ha fyllt 98 år. Hon hade då levt ett friskt liv med en kort sjukdomstid på slutet.
Mamma föddes i Auktsjaur och blev tidigt moderlös då mormor dog i tbc. Med sin yngre bror Ragnar växte hon upp i ett kronotorp hos pappa Verner Renberg. Barnen fick av nödvändighet från tidig ålder bidra till familjens försörjning.
Med vår pappa Sigfrid fick hon oss två barn. Hon var hemmafru under vår uppväxt men arbetade ibland som kocka.
Mamma var en nyfiken och kreativ människa, hon ordnade barnteaterföreställningar i Auktsjaur, vävde, broderade, stickade och tecknade och odlade trädgårdsväxter och kunde också ge andra råd sedan hon gått kurser i odling och praktiserat i trädgårdar. Kalebassodling blev hennes paradnummer. Hon hade en ouppfylld dröm att professionellt arbeta med trädgård.
Sedan familjen flyttat till Arvidsjaur arbetade hon i många år som skolstäderska. Arbetet var slitigt men hon uppskattade och var stolt över att hon kunde göra en social insats för eleverna. Hon bjöd dem ofta på fika och en pratstund i sitt personalutrymme som ibland blev som ett uppehållsrum.
Livet i naturen var viktigt för både mamma och vår pappa som gick bort 2001. Att plocka bär, fiska, samla på stenar och märkliga växtformationer och laga mat över öppen eld verkade göra dem lyckliga.
Vi tror att mamma var ganska nöjd med sitt liv. Med tanke på den start hon fick i livet och de livsvillkor som var vanliga när hon var barn var hon nog glad över att hennes barn fick ett bra liv och att hon hann uppleva både barnbarn och barnbarnsbarn. Flera barnbarnsbarn har hunnit komma upp i en ålder då de kommer att ha ett eget minne av henne.
Mamma tillbringade de sista åren på Solbacken i Arvidsjaur. Där kände hon sig trygg och där fick hon bra hjälp och omvårdnad. Trots att hon i sin höga ålder fick uppleva att många bekanta och vänner gick bort hade hon en förmåga att knyta nya kontakter. Hon var en social människa.
Mamma har lämnat efter sig vardagsföremål som gör att vi kommer att minnas henne varje gång vi använder hennes trasmattor eller broderade dukar eller ser de teckningar som hon har gjort.