Prostens gravsten användes som brosten på Pitholm

Det var kantorn och läraren Olov Selinus i Piteå, senare riksantikvariens ombud i Pitebygden och även en av stiftarna av Piteå fornminnesförening, som slog larm. Han hade, efter tips, fått veta att prosten Solanders gravsten befann sig i privat ägo. Den hade under en längre tid använts som brosten för att sedan ställas mot en ladugårdsvägg.
Det var i början av 1920-talet som Olov Selinus kom till Pitholm för att på ort och ställe förvissa sig om att det var gravstenen över familjen Solander. Stenen fanns vid Nils Anderssons gård, på "Nils-Andersa-berget", dit den förts från Öjebyns kyrka.
Selinus reaktion lät heller inte vänta på sig.
- Det Solanderska namnet är känt och aktat över hela världen, men gravstenen över namnets förste bärare vandaliseras, dundrade kantor Selinus.
Han såg det som viktigt att myndigheterna grep in för att skaffa minnesmärket en värdigare plats än vid en ladugårdsvägg.
Olov Selinus hävdade att det för Piteå socken, med tanke på hur gravstenen använts, borde vara en hederssak att bättra vad föregående generationer felat.
Samtidigt fick Selinus lyfta fram behovet av att tillvarata Pitebygdens kulturhistoriska föremål, vilket han länge kämpat för.
- Allt ska nu moderniseras och ändras enligt tidens smak och då försvinner det gamla, som kan lämna undervisning om flydda tider. Här behövs en uppryckning och ett systematiskt tillvaratagande av Pitebygdens kulturhistoriska föremål, påpekade Selinus.
Han tyckte det var på tiden att det bildades en förening för att tillvarata det gamla.
På den senare punkten uppfylldes Selinus önskemål när Piteå fornminnesförening bildades 1936. Selinus blev själv föreningens förste ordförande, ett uppdrag han hade ända fram till 1962. Han såg också till att föreningen kunde inviga ett första museum i Blomska gården på Kvarnbacken i början av 1940-talet, ett museum som 1980 flyttade in i det gamla rådhuset vid torget i Piteå.
Sålde gamla stenar?
Vid ungefär samma tidpunkt som den Solanderska gravstenen återupptäcktes i Pitholm konstaterades att det även på torget i Piteå, vid den Häggströmska fastigheten där Piteå-Tidningens då höll till, fanns en gravsten som också den använts som brosteg och därefter blivit uppställd mot husväggen.
Fastighetsägaren hade, när huset förvärvades, reagerat över att det fanns en gravsten framför bron. Saken påtalades för stadskomminister G.A. Nordenfors. Utifrån inskriptionen försökte sedan prästen söka reda på ägaren såväl i Piteå stads- som Piteå landsförsamlings kyrkoböcker, utan resultat.
Dock kunde konstateras att det var en sten från början av 1700-talet.
Komminister Nordenfors gjorde fortsatta efterforskningar och kunde rapportera att det långt tidigare funnits en präst som drev handel med gamla gravstenar, vilka samlats ihop på kyrkogårdarna efter gravomflyttningar och upptagande av stenar som inte ansågs behöva ligga kvar.
- Det är inte för otroligt att någon präst, för att bli av med de överflödiga gravstenarna, slumpade bort dem, noterades det..
Beträffade den Solanderska stenen blev den föremål för en noggrann studie av Selinus som fann följande inskription: "Prosten och kyrkoherden magister Daniel Solander, thes hustru, barn och arfwingar tillhörer thenna graf och sten 1724"
På stenen fanns även uthugget en kalk och följande ord "Liktext Dan. XII 13" I varje hör av stenen var uthugget fyra evangelisters symboler, människa, lejon, oxe och örn.
Selinus kunde vidare konstatera att stenen legat på en grav genom dess form och järnkrampor, i vilka järnringar suttit.
Hedersam plats
Sedan Selinus vädrat sina åsikter kom även en reaktion från församlingsherden Axel Sandin.
- Gravstenen har utan vederbörligt tillstånd bortförts från kyrkan och därefter under årens lopp varit föremål för upprörande vandalism och blivit svårt skadad.
Sigurd Curman , riksantikvarie 1923-1946, blandade sig också i gravstensfrågan. Han hemställde att kyrkorådet skulle komma överens med innehavaren om att återfå stenen och återföra den till kyrkan.
- Där bör den ställas upp på en hedersam plats i kyrkorummet, vapenhuset eller sakristian, påpekade Curman.
Kyrkorådet efterkom anmodan, men därefter anmälde gårdens ägare att kyrkorådet utan hans samtycke satt sig i besittning av stenen.
Riksantikvarien fick därvid anledning erinra om bestämmelserna i forminnesförordningen enligt vilken gravstenen ifråga inte utan kunglig majts tillstånd av församlingen fick överlåtas till annan än Statens historiska museum.
I dag finns den en gång golvlagda Solanderska gravstenen att bese i Öjebyns kyrka, där den murats fast i en av väggarna.
Om Daniel Solander kan nämnas att han var farfar till den kände naturforskaren och världsomseglaren Daniel Solander.
Prästen Daniel Solander fick för övrigt vid ryssarnas härjningar i Pitebygden 1716 fly från Öjebyn, tillsammans med hustru Sophia Catharina samt barnen Carl och Daniel men upphanns av ryssarna i Kinnbäck. Där fick Daniel Solander, som en förnedring, klä av sig naken inför fienden.