Om släktens historia finns mycket berättat. Prästerna var nämligen många gånger noga att personligt skildra sin verksamhet.
En tid var han prost i Jäder, på kallelse av rikskansler Axel Oxenstierna. Sedan utnämnd till domprost i Strängnäs. Matthias Georgii Ilsbodinus levde åren 1573-1642. I gamla handlingar, förvarade i Riksarkivet i Stockholm, berättas att prosten Ilsbodinus under en resa 1632 besökte en prästgård i sitt stift. Uppgiften var att "besvärja den onde anden som grasserade i spökprästen Rogstadii hus".
Vid en predikan som Ilsbodinus år 1619 höll vid ett prästmöte finns antecknat "enfaldig predikan" när han talade över Davids 122 psalm. År 1630 finns antecknat att han höll en likpredikan över kyrkoherden Ericus Petri och då talade "Om Arons död på berget Hor"
Lång titel
Matthias Ilsbodinus uppges där ha fått sitt väldiga skägg avskuret av "spöket", vilket han sedan bar i en pung. Prosten titulerades, enligt utanpåskriften av ett brev från sin biskop år 1640, enligt följande:" Reverendo et clarissimo viro Dina Magistro Mathiae G. Ilsbodinus, Archi paepositu et Pasbri Jaedensi, in Christo frati et amico ditecto. Epostola ad manus, Amice". Litet fritt översatt: Pastor och befälhavaren den mest uppenbara mannen, mästare G. Mathias Ilsbodinus, övervakaren och pastor, presiderande över Jäder pastorat, vän och broder i Kristus. Brev till händerna vännen..."
Prosten var gift två gånger. Första gången 1611 med Birgitta Duus (1594-1638). Makarna fick elva barn. Åtminstone ett par av döttrarna blev gifta med kyrkoherdar. Med andra hustrun Anna Tidemansdotter (1597-1663) gifte han sig 1640. En syster till Anna gifte sig senare med biskopen i Strängnäs.
Efter Ilsbodinus död finns uppgifter att det hemman han förfogade över indrogs till staten. Ett beslut som upphävdes en tid därefter då hustru Anna fick behålla livstidsfriheten på hemmanet, eftersom hon "räknades bland de miserabla personerne". Hustrun i sin tur var prästdotter.
Adligt vapen
En annan i den prästerliga längden är Petrus Steuchius som härstammade från en prästerlig släkt, vilken av Erik XIV kallades Stök och fick tillstånd att bära adligt vapen. Steuchius var gift med Brita, en dotter till prosten Ilsbodinus. De fick åtta barn, varav två dog unga. Döttrarna gifte sig samtliga med präster. Av de två överlevande sönerna blev en kyrkoherde och den andre först faderns efterträdare som biskop i Härnösand och därefter ärkebiskop.
Petrus Steuchius tycks ha haft ett mycket gott förhållande till drottning Kristina. Vid en disputation, i samband med ett prästmöte, hedrade drottningen honom med sin närvaro. Inte långt därefter utnämndes han till hovpredikant. Omtyckt av drottningen föreslogs han till riksrådet som den förste superintendenten (biskop) över Härnösands stift, som vid den tiden även omfattande nuvarande Luleå stift. Familjen bosatte sig i Säbrå prästgård.
Den handlingskraftige och nitiske stiftschefen stod i ynnest hos drottningen och tycks inte ha haft problem att få anslag från de styrande i riket.
Det har inte varit möjligt att få en fullödig skildring av Steuchius verksamhet eftersom de äldsta protokollen och handlingarna förstörts vid eldsvådor och vid ryssarnas framfart i den nordliga landsdelen.
Trilskande Piteåbonde
Han uppges dock ha varit hård med att bestraffa försumlighet bland såväl präster som allmänhet. Besvärliga präster prästmän suspenderades för längre eller kortare tid. Församlingsbor som inte ville fullgöra sina skyldigheter fick inte tillträde till kyrkan. Kyrknyckeln togs helt enkelt från dem.
I ett brev till guvernören greve Johan Oxenstjerna år 1661 berättar Steuchius om de åtgärder han vidtagit mot en bonde i Piteå som inte ville inte underkasta sig det av honom ådömda kyrkostraffet.
"Såsom wi för den skuld väl förstå, att kyrckioplicht icke specker sådana knaakhalsar med mindre politiskt poen och fengelset kommer dertill, som bättre plägar olydiga till lydno bringa, länder härmed Ers Grefliga Excellente wår undertjänstlige begäran, Ers Grefl Exellentz gunstigt täcktes uppå dragandhe kall och embetets wegnar demandera them som vedböhre på den landzorten, thet dhe räcka ministerio handen till att späckia och till lydno bringa denne och jempnlijke stursk sällar, besynnerliga om han ( som väl troligit vara kan och aff en förhärdadh sälle till att förmoda) widare kyrckiostraff wedersäger", skrev Petrus Steuchius.
Han fick motta en del kritik. Det uppges nämligen att han gynnat sina mågar i deras befordringar. Det kom till och med en varning från ärkebiskopen, vilken han inte brydde sig om.
Steuchius satsade en hel del på utbildning och var den som förvandlade Piteå skola till trivialskola 1651. För prästerskapets förkovran höll han träget prästmöten omväxlande i Piteå och Härnösand. För fattiga prästänkor såg han, med hjälp av drottning Kristina, till att de fick underhåll i form av spannmål.