Prästen Anders Lindbäck, som levde åren 1803-1865, betraktas av kriminalhistorikerna som Sveriges förste kände seriemördare Han blev känd över hela landet efter att ha begått tre mord. Lindbäck blandade arsenik i nattvardsvinet. Han var också skyldig till mordförsök på fler personer, vilka emellertid överlevde.
Lindbäck var stationerad som kyrkoherde i Silbodals församling i Värmland, där han blev omtalad för att föra en hård kamp mot alkoholmissbruket i bygden. Konstateras kan dock att han var en präst som inte riktigt levde som han lärde. Medan han förde en kamp mot hembrännarna tog han, av vad som uppgetts, gärna sig en sup då och då. Det berättas vidare att han levde sitt liv med två kvinnor och även tog betalt för annars fria kyrkliga tjänster.
Då Lindbäck tillträdde som kyrkoherde i församlingen fann han att ett 40-tal personer var i behov av fattigunderstöd. Han ville minska dessa kostnader och kom då på idén att börja ta livet av sina församlingsbor.
Han åkte ut till sina fattiga och sjuka för att välsigna dem och ge dem nattvarden. I vinet blandade han då arsenik i syfte att förgifta dem. Allt, enligt vad han själv uppgav, som en gärning av barmhärtighet. En lösning han fann ekonomiskt gynnsam för att minska på fattigvårdskostnaderna.
En av de avlidnas släktingar blev misstänksam bland annat på grund av att prästen hade bråttom med begravningen. Släktingen begärde gravöppning och efter analys konstaterades att personen ifråga avlidit av arsenikförgiftning. Fler gravar grävdes upp, och resultatet var detsamma.
Prästen ställdes senare inför rätta. Norrbottens-Postens läsare fick veta att prästen försökt begå självmord under ett besök i hemmet, vid transporten till länsfängelset i Karlstad.
En person vittnade att hans mor dött efter ett besök av prästen. Vittnet hade själv överlevt den förgiftade nattvarden fem gånger. Orsaken var att han inte gillade vin. Flera personer hade blivit ännu sjukare efter prästens besök och några av dem avled.
Norrbottens-Postens läsare fick då veta att prästen försökt begå självmord under ett besök i hemmet i samband med transporten till länsfängelse i Karlstad
I ett senare nummer av tidningen kunde de läsa att prästen erkänt morden och att han dömts av häradsrätten till halshuggning. Han föregick straffet genom att själv hänga sig i sin cell i fängelset i november 1865.
Några år senare, 1875, trycktes nyheten om den världsberömda sångerskan Kristina Nilsson, som anklagades för divafasoner. Nilsson var en smålandsfödda svensk operasångerska med internationell karriär och ledamot av Kungliga musikaliska akademien.
När hon bjöds till ett svenskt örlogsfartyg på besök i New York räckte det inte med en inbjudan till henne att besöka en fest ombord. Nilsson krävde att en deputation av fartygets officerare skulle uppvakta och ledsaga henne ombord. Hon krävde vidare att kungen skulle skicka en personlig inbjudan innan hon kom till Sverige för att ge en konsert.
1896 ställdes Värmlandsfödde författaren och poeten Gustaf Fröding inför Stockholms rådhusrätt. Norrbottens-Postens läsare fick då veta att han anklagades för sin bok "Stänk och flikar" vilken ansågs "vidrig och osedlig" och som gav honom titeln bordellpoeten.
Det berättas att Fröding vid rättegången hyllades och lyckönskades av en del "unga damer" . Bland åhörarna fanns det personer som ogillade de unga damernas beteende.
Signaturen Sigurd skriver bland annat " Varför det? Ha icke yrkesutövare rättighet, ja skyldighet att visa tacksamhet mot dem som reklamerar för deras affärer och flitigt främjar deras näring.
I de fortsatta angreppen mot Fröding utpekades de unga damerna som personer som för egen del hade ärenden upp i "fru Justitias gårdar och kontraktsbok med herr poliskommissarien". Kort sagt kolleger till den av Fröding med så varm medkänsla skildrade. Samma dag berättade i Norrbottens-Posten undre Senaste nytt en notis om att Fröding frikänts i tryckfrihetsmålet.