"I slaget vid Villmanstrand 22 augusti 1741 ville den tappre fältpredikanten göra verksamt motstånd för att värja sig för fångeskap men blev av ryssarna jämmerligen massakrerad och dödad", har det noterats om Olaus Mellin, bataljonspredikant vid Västerbottens regemente. Han blev 36 år.
1740 blev han utkommenderad med regementet för ett anfall mot Ryssland. Det som var tänkt som ett snabbt anfall kom av sig på grund av att det blev svårigheter att försörja de 18 000 svenska soldater som fanns i Finland och som skulle genomföra anfallet.
Sveriges kung var vid denna tid Fredrik I.
Tvingades till kapitulation
Den krigsförklaring som utfärdades i juli 1741 kunde inte verkställas förrän en månad senare, då hälften av de 18 000 soldaterna kunnat samlas vid ryska gränsen. Under den här fördröjningen tog ryssarna initiativet och svarade med en krigsförklaring i mitten av augusti 1741 och sedan helt överraskade de svenska trupperna.
Den svenska fästningen i Villmanstrand försvarades av 1100 man under ledning av Ernst Gustaf von Willebrand. Generalmajor Carl Henrik Wrangel hade runt 3500 man nära Fredrikshamn. Generalmajor Jean Louis Bousquet hade 1100 man i Fredrikshamn. Svenska flottan befann sig utanför Aspö med runt 5000 man och vid Kursalö med cirka 4400 man. När ryska armén marscherade mot Villmanstrand samlade Wrangel sina styrkor, på en höjd söder om Villmanstrand. På ena flygeln hade han Sörmlänningar och 500 Dalkarlar, i mitten Tavastlänningar och Västerbottningar och på den andra flygeln fanns värvat folk samt Savolaskare. På sidorna fanns också Kareliska dragoner.
Ryssarna, med närmare 11 000 soldater, gick till anfall och till slut tvingades svenskarna kapitulera.
Efter tre timmars strid hade en stor del av de svenska styrkorna flytt. Mot order hade en del av den svenska styrkan genomfört ett anfall, vilket resulterade i att de svenska kanonerna inte kunde användas eftersom de egna soldaterna befann sig i skottlinjen.
Förvaras i Boden
Av vad som framkommit var det Västerbottens regemente som länge behöll sin plats och försvarade sig tappert, men måste till slut retirera närmare Villmanstrand som omringades av ryssarna. Bataljonen förlorade alla officerare utom en fänrik i striden, med hjälp av trumslagarebefäl lyckades man dock slå sig igenom.
När insatserna sammanfattades var det bara Västerbottens regemente som fick beröm. Över hälften av de finska trupperna tillfångatogs eller dödades och staden erövrades av ryssarna, brändes ner och befolkningen sattes i fångenskap.
När Villmanstrand omringades var bataljonspredikanten Mellin i färd med att dela ut nattvarden till sårade svenska soldater. Från rysk sida uppmanades Mellin att upphöra med sin verksamhet. Han vägrade att släppa ifrån sig kalken. Ryssarna gjorde då processen kort med prästen. Han helt enkelt slogs ihjäl.
Men som genom ett under räddades nattvardstyget, vilket Olaus Mellin hade med sig, ur den döendes händer och fördes tillbaka till Sverige.
Svensk katastrof
I dag finns såväl kalk, oblat och patenen i officersmässen vid I 19 i Boden.
Totalt förlorade Sverige 2 000 man i dödade och sårade samt 1 000 tillfångatagna. Ryssarna förlorade 2 400 man.
Slaget vid Villmanstrand betraktas som en svensk katastrof. Hälften av de svenska trupperna stupade, medan uppgifterna om de ryska förlusterna är osäkra. Enligt svenska uppgifter från den tiden stupade upp till 8 000 ryssar. Ryssarna uppgav 500 stupade, vilket får betraktas som osäkert.
Författaren Herman Lindqvist beskriver detta krig som "Det snöpligaste av Sveriges alla krig".
Grimberg har följande kommentar i Svenska folkets underbara öden: "Så hade riksens ständer beslutat att förklara Ryssland krig - innan hären ännu var rustad till försvar, än mindre färdig till anfall. Men vad betydde väl sådana småsaker? Målet hade man ju ändå klart: det minsta man kunde nöja sig med var att återtaga sydöstra Karelen samt Petersburg med omgivning! Men gick kriget riktigt bra, så skulle man ej sluta fred, med mindre Sverige återfick ej blott allt land, som det fordom ägt på andra sidan Östersjön, utan också hela området mellan Ladoga och Vita havet. Så drömde man sig genom ett enda språng förflyttad till Gustav Adolfs dagar. Men Andreas Rhyzelius, Karl XII:s forne fältpräst, som numera var domprost i Linköping, gick hem till sitt härbärge och grät av sorg, och på aftonen nedskrev han i sin almanacka: ’Vi hava jublat och klappat händer. Ack, i förtvivlan skola vi en gång slå våra händer samman.’"
Nederlaget följdes av flera missräkningar. Den svenska armén mer än halverades, innan kriget var slut. Många i den svenska flottans besättning dog av sjukdomar, vilket gjorde att flottan mer eller mindre lamslogs. I augusti 1742 kapitulerade den svenska armén vid Helsingfors. I juni 1743 slöts fred i Åbo, vilken innebar att Sverige miste delar av Karelen. Därigenom försvagades möjligheterna att försvara Finland. Det kom att få strategiska konsekvenser för framtiden.