Prästen ansåg honom för fattig för att gifta sig

Det ligger inte långt tillbaka i historien när det ifrågasattes om personer som erhöll fattigunderstöd skulle få gifta sig. Beslutsfattarna ville inte att det skulle bli "onödiga" utgifter, bland annat när det gällde kostnaderna att bereda personer en anständig bosättning.
Att kostnaderna skulle hållas ner framgår inte minst av exempelvis det statförslag som 1879 upprättades för fattigvårdstyrelsen i Piteå. Den balanserade på 4 884 kronor jämfört med hamnens som balanserade på 19 110 kronor.
- Vem skall då stå för underhållet, inte minst för de blivande telningarna? Vem skall stå för uppfostran av dessa till nyttiga samhällsmedborgare, deklarerade fattigvårdsstyrelsen och såg framför sig ökade utgifter för fattigvården om paret senare skulle få barn, vilka också skulle försörjas med kommunala medel.
Som när änkan Lindahl, bosatt i fattiggården, år 1855 tvingades avstå det rågmjöl hon uppburit för sina barn. Detta sedan hon getts möjlighet att på Berget i Piteå, hos en familj Rönnqvist, få hyra ett rum för 16 kronor per år. Mjölkostnaden utgjorde utfyllnad för rumshyran. Hur sedan matkontot blev för barnen är oklart.
Helvete på jorden
Det var i mitten av 1850-talet som kärlekshistorien kring den blinde mannen utspelade sig. Han hade hamnat på fattiggården sedan livet börjat fördunklas och sedan han i stort förlorat synförmågan. Därmed fick han problem att försörja sig och blev föremål för kommunalt understöd.
Fattiggården var inte någon ombonad institution. De berättas att exempelvis fattiggården i Piteå vid den tidpunkten hade rejält med golvdrag och att bristfälligheterna var så omfattande att för att kunna bebo huset under vintern måste det till reparationer.
För de allra flesta var fattiggården ett helvete på jorden.
Om den blinde mannen, som träffades av Amors pilar, berättas att en kvinna hade fattat tycke för honom och ville ställa upp vid hans sida och leda honom vidare på livets dunkla stig.
För att de skulle kunna bli ett "äkta" par var de tvungna att besöka pastorsexpeditionen, för att hos prästen ta ut lysning. När de förälskade anmälde sitt ärende för prästen fick de höra hur lite älskade de var av myndigheterna. Prästen vägrade nämligen utfärda lysning. Motiveringen var främst att mannen var ett fattighjon och dessutom blind.
Gick till kungs
Konstateras kan att det rörde sig om ett kraftfullt par som orkade gå vidare i sin besvärliga situation. De tog mod till sig och överklagade. Ärendet gick vidare till domkapitlet som dock tyckte att prästen "rätteligen förfarit". Men kärleken ville inte "vända åter". De giftaslystna beslutade sig nämligen för att gå ett steg längre - få sina synpunkter framförda hos kungen.
Kungen tog sig också an ärendet. Han tvivlade tydligen inte på att paret älskade varandra och såg heller inte något hinder för ett äktenskap. Motståndet fick ge vika. Prästen ålades att lysa för paret.
- Det är ju känt att "kärleken är blind", var en kommentar som fälldes i samband med att ärendet handlades. Det kungliga ingripandet satte onekligen myror i huvudet på den aktuella fattigvårdsstyrelsen som ålades att hjälpa paret att överleva.
Detta var dock ett av de få undantag när ett fattighjon fick ett övertag mot myndigheterna.
Fattiggården betraktades som en samhällets avstjälpningsplats för de som av en eller annan anledning hamnat i samhällets bottenskick. Här blandades gamla och unga, sjuka och friska, lortaktiga och renliga. Alla de som inte kunde locka köpare till "slavauktionerna".
Till ålderdomshem med våld
En titt i gamla protokoll, och tidningsartiklar, rörande fattigvården ger en intressant inblick i glädje och sorg, om än mera av den senare varan.
Av betydligt senare datum var historien om den 75-årige mannen som helt oväntat fick besök av fattigvårdsstyrelsens ordförande och föreståndarinnan för ålderdomshemmet. De kom för att säga att deras uppgift var att hämta personen ifråga till ålderdomshemmet. 75-åringen vägrade följa med, men fördes med våld ut ur huset och till en väntande bil. ’
Protesterna lämnades utan avseende. Han hade sedan början av 1900-talet bott i en stuga om tre rum och kök, som han byggt åt sig själv. Han hade två kor. De som hämtade mannen motiverade hämtningen med att han hade smutsigt och fem grader kallt i stugan när de kom.
75-åringen påpekade att han varit ute hela dagen, och att han var i färd med att göra upp eld när fattigvårdsstyrelsens ordförande kom och överraskade.
Han hade klarat sig på sin pension och mjölken han fick från korna och heller aldrig behövt besvära om fattigvårdsunderstöd. Fattigvårdsstyrelsen var däremot av den uppfattningen att det var en humanitär gärning att han omhändertogs.
Korna såldes utan att
75-åringen tillfrågades. Pengarna redovisades efteråt. Fallet anmäldes, men anmälan föranledde ingen åtgärd.