Povel Ramel, min grammofon och jag

Vid Electrolux-spisen i vårt röda hus med vita knutar, stod mamma i sin blåprickiga klänning med förkläde och stekspade i sin hand. Det fräste och puttrade i grytor och kastruller, och när matdoften spreds genom huset, kände jag mig som världens mest privilegierade nioåring. På tallriken låg mammas köttbullar och makaroner, men det var inte alla förunnat att äta sig mätt, det hade jag minsann förstått. Genom vår svartvita televisionsapparat hade det rapporterats om en hungersnöd utan motstycke. Jämt när man pratade om hungrade människor, så var det naturligtvis Afrika man åsyftade. Tanken slog mig att jag skulle skicka ett par av morsans köttbullar med makaroner i ett kuvert, adresserat till "Behövande i landet Biafra". Men vid närmare eftertanke hade det nog blivit kladd av alltihop.

Tur att vi bodde på vår gata, i den lugnaste av världar. Tur att mamma gjorde köttbullar med makaroner, det var ju en garanti för ett lyckligt liv, tyckte jag. På lördagseftermiddagarna lyssnade syrran och hennes kompisar på Klas Burling när han presenterade veckans tio i topplista. "Blue Feeling" med Shanes spelades flitigt den våren, liksom "wedding" med HepStars. Utländska band såsom Beatles med "Michelle", Beach Boys med "Barbara Ann" och Manfred Mann men "Pretty Flamingo", gav våra egna popstjärnor hård konkurrens om de åtråvärda topp placeringarna.

I tusentals tonårsrum hängde elefantbilder ur tidningen Bild Journalen på väggarna. Rad på rad fanns dom där, Tages, Elvis, Hounds, Michael Landon och Svenne Hedlund för att nämna några. Pappa jobbade på boardfabriken, och när han nån gång lyckade få tid över gjorde han som alla andra pappor, skottade snö klippte gräs (dock inte samtidigt), sågade, eldade, målade, följde intresserat SAIK:s alla hemmamatcher på Heden i Storfors. Pappa var så idrottsintresserad att när Tre Kronor lyckades göra mål på kanadicker eller ryssar gav han upp ett jättevrål som gjorde att katten sprang och gömde sig, mamma tappade en glasassiett av ren förskräckelse och fönsterrutorna skallrade.

Varje morgon, förutom lördag och söndag, cyklade jag på min cykel Everton till Sörby skolan, jag gick i andra klass hade en stor glugg i munnen och tyckte att det där med multiplikationstabellen var rena rama grekiskan. Nä, då var det mycket bättre att få ligga på rygg på vardagsrumsgolvet, lyssna på musik från radiogrammofonen och drömma sig bort.

En dag så upptäckte jag Povel. Han tittade ut genom grammofonen utan förvarning med sin keps, runda glasögon och jättelika tandglugg (faktiskt större än min), bjöd han mig med på en musikalisk resa, som faktiskt varar än i denna dag. Med sin ordekvilibristiska och musikaliska krumsprång lekte och busade han på ett stilfullt och helt genialiskt sätt, som jag inte trodde var möjligt. Popbanden i alla ära, men i min barndom så var Povel husguden.

En annan ordvitsare av rang var Owe Thörnqvist. Owes låtar, inspelade på skivmärket "Metronome" snurrade för fullt hemma på skivtallriken. Som kuriosa kan nämnas att när Thörnqvist i april 1959 sjöng in en av sina större succeer, "Varmkorv boogie" så fanns tenorsaxofonisten och Piteåbon Allan Lundström med i det välrenommerade band, som för övrigt presenterades med den underfundiga titeln, "Owe och hans friskluftsorkester". De övriga i bandet var bland andra Egil Johansen på trummor, Gunnar Svensson piano, Rune Gustafsson gitarr, Bengt Arne Wallin och Jeppe Sundvall på trumpeter samt Ove Lind på klarinett, inte illa.

Om tio i topplistan tillhörde den lite tuffare musiken, så var Svensktoppen det snällare alternativet. En honungslen radioröst gjorde debut det här året, Ulf "Mr. Svensktoppen" Elfving. På Svensktoppen huserade detta år 66 bland andra Hotenanny singers med "Björkens visa", "Östen med rösten" Warnerbring sjöng "En sommardröm" och Povel Ramel hade stor framgång med "Ta av dig skorna", uppbackade av eminenta sånggruppen "Gals and Dals".

Så kom sommarlovet, denna älskade tid av frihet. Alldeles intill vårt hus fanns Stenbergs speceriaffär. Där köpte jag och mina kompisar isglass med hallonsmak för en krona styck. Sen satt vi på den solvarma trappen när solen stod som högst på min barndomshimmel. Blev man törstig i solgasset köptes en flaska "Merry" i samma affär, därtill också en ask tuttifrutti karameller.

Året därpå, 1967 skulle jag fylla tio, börja i tredje klass, bli stora karl’n. Men det är en helt annan historia.