Det samtalades en hel del i stugorna om vad som utspelat sig i byn, sedan ärendet fördes upp till rättslig behandling.
Under loppet av åtta år föddes fem barn inom äktenskapet. Maken var, genom det politiska arbetet såväl på läns- som lokalplanet, under ett antal år mycket engagerad och befann sig därför många gånger på annan ort.
Greps av misstankar
Under den tiden greps barnens moder av en djup känsla för drängen, som råkade se sin arbetsgivares maka för djupt i ögonen. Hon föll för honom och trotsade därmed äktenskapets lagar. Frun i huset och drängen umgicks i all hemlighet under ett antal månader, med resultat att kvinnan blev havande.
När det hela uppdagades hade drängen varit i familjens tjänst i ett par år. Han lämnade sin tjänst och och flyttade till annan plats.
Äkta maken hade i ett tidigt skede börjat misstänka att hustrun och drängen hade ett otillbörligt förhållande. Han beslutade sig då för att sluta ha samlag med hustrun.
–Jag har av kvinnan blivit förledd och lockad, förklarade drängen när ärendet drogs inför häradsrätten i Piteå, då maken hade fått svart på vitt och ville ha skilsmässa.
Kvinnan förnekade att hon skulle ha uppträtt som någon ”slinka”. Hon höll i förhandlingarna fast vid att drängen och hon ”kommit sams” om att ligga tillsammans.
Hon hade då varit gift i tolv år. Under den tiden hade makarna fått fem barn tillsammans.
Länsmannen gick längre
Den framstående politikern och bonden ville hålla historien på en lägre nivå. Det vill säga, han inte ville föra någon ansvarstalan mot hustrun och yrkade att drängen skulle få ett så lågt straff som möjligt. Dessutom att rätten skulle döma till äktenskapsskillnad och att hustrun skulle förklaras ha förverkat sin giftorätt i boet.
Dessutom ville maken att hustrun skulle tvingas stå för stämningskostnaderna i målet, som uppgick till 33 kronor och 58 öre, enligt en ingiven räkning.
Länsman Johan Oskar Nyström, Öjebyn, som framträdde som åklagare, insisterade att målet skulle gå ett steg längre. Han yrkade laga ansvar för det erkända ”horsbrottet”.
Nyström yrkade att det framfödda barnens skulle ”förklaras vara i hordom avlat” som ett resultat av att drängen och bondhustrun haft ett otuktigt samlevnad
De bägge inblandade erkände gärningen. På åklagarens fråga till bondens hustru om inte hennes man varit en god äkta make ville hon inte svara.
Strängare straff
Häradsrätten kom, efter överläggning fram till att – utifrån att de båda inblandade fritt och otvunget erkänt att de haft sexuellt umgänge i bondefamiljens hem – drängen var far till barnet.
Drängen dömdes av rätten till böter för horsbrottet. Han fick betala ett hundra kronor. Bondens hustru däremot fick ett betydligt strängare straff. Hon dömdes till två månades fängelse för att ha hängett sig åt ”köttslig beblandelse” med drängen.
Häradsrätten förklarade i domslutet att ”sagde barn, därest det med liv framfödes, vara i hordom avlat”.
Dessutom dömdes till äktenskapsskillnad. Hälften av hennes giftorätt i boet förklarades dessutom förverkad. Hon fick vidare stå för rättegångskostnaden.
En kort tid därefter infann sig kvinnan och hennes då sex veckor gamla barn vid Norrbottens länsfängelse i Luleå, i vars rullor finns antecknat:
”Uppgift på det brott eller eljest den anteckning, varför häktandet skett, samt på den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, som om häktningen förordnat: Horsbrott. Länsman Nyström”.
Två månader senare frigavs kvinnan, tillsammans med sitt barn.
Otrohet vanligaste orsaken
Den dömda bondhustrun förblev sedan ensamstående under resten av sitt liv. Hon avled under 1930-talet. Barnet växte upp, gifte sig, och bosatte sig på annan ort i länet. Hon skilde sig så småningom och avled för drygt 30-talet år sedan.
Ännu vid 1800-talets mitt var otrohet den vanligaste orsaken till skilsmässa. Mellan 1836 och 1849 svarade horsbrotten för nästan hälften av alla äktenskapsskillnader.
Den som ville skilja sig efter att maken eller makan varit otrogen måste anmäla detta till domstol senast ett halvt år efter det inträffade. Utöver ett erkännande krävde lagen att den som stämde sin make/maka skulle styrka otroheten med två vittnen. Omständigheterna kring det påstådda brottet måste klarläggas under rättegången.
Efter påvisat brott kunde rätten döma till skilsmässa. Makarna fick därefter vända sig till domkapitlet som utfärdade själva intyget på skilsmässan, det så kallade skiljobrevet. I det här fallet fick politikern/maken vända sig till domkapitlet i Härnösand får att få ut skiljobrevet.
En komplikation vid horsbrotten var att den vållande parten förlorade sin giftorätt i boet.
En annan komplikation vid horsbrotten var, under lång tid, att den vållande parten inte fick gifta om sig så länge den bedragna var i livet, eller själv ogift. Men även den paragrafen kunde makarna sätta sig över, genom att inför rätta ge varandra fria till nytt äktenskap.
Grader av hor var ”lönskaläge” där ingen utav paret var gift, före giftermål. ”Enkel hor” där ena parten var gift. ”Dubbelt hor” där båda var gifta.