Polismannen hade fått i uppdrag att verkställa ringningen till kyrkstämman. Det visade sig att den anlitade polismannen inte hade det rätta handlaget. Den klämtning som skulle verkställas blev istället en ringning. Det fick till följd att stadsborna, med andan i halsen, skyndade till brandsprutorna. Två av personerna i den frivilliga brandkåren var redan halvvägs ute med släckningsredskapen när misstaget upptäcktes.
Tidningsnotiser från den "gamla goda tiden" berättar om små och stora händelser, med poliser inblandade. Då exempelvis Överståthållarämbetet i Stockholm gick ut med påbudet att Stockholms polispersonal skulle, för såväl högre som lägre, använda tilltalsordet Ni vid samtal med allmänheten.
Friresa till Luleå
1895 berättades om ett övergrepp mot bryggeridrängen J L Öhman i Piteå. Öhman hade dömts till fem kronors böter för underlåtenhet att anmäla sin hund till beskattning. Någon dag före jul hämtades Öhman av en poliskonstapel för att föras till länsfängelset i Luleå för böternas avtjänande.
Han nekades ta kontakt med sin arbetsgivare, vilken han visste skulle förskottera pengarna. Öhman nekades också att i hemmet hämta kläder. Bland annat var Öhman helt utan strumpor och underkläder när han kom till fängelset i Luleå. Öhman anmälde förhållandet till fängelsedirektören.
Orsaken till att Öhman så snabbt fördes till fängelset uppges ha varit att stadsfiskalen ville ha en friresa till Luleå.
Stadsfiskalen fick senare, efter förhör av justitiekanslern och i anledning av hämtningen, tre månaders suspension och tjänstens förlust.
Det rapporteras också att stadsfiskalen, ett par år senare, dömdes till tre månaders fängelse för våldsamt motstånd vid en utmätningsförrättning, under försvårande omständigheter. Stadsfiskalen skyllde på nervsjukdom och bad om lindrigt straff.
Några år senare avsattes stadsfiskalen från sin tjänst, efter upprepade förseelser och förde sedan ett vagabondernas liv i Stockholm, innan han slutligen intogs på ålderdomshemmet i Piteå och där slutade sina dagar.
Redan 1859 berättas om en stadsfiskal i Piteå som stämdes inför rådhusrätten för fylleri och svordom på öppen gata.
En polis som dömdes i Piteå till två månaders fängelse för våldtäktsförsök fick omedelbart efter fängelsetiden i Luleå återgå till sin tjänstgöring, en anställning han då haft i ett tiotal år.
Kommunal granstöld
Polisiär inblandning blev det när Piteås julgran knycktes. Ofta händer det att enskilda gör sig skyldiga till åverkan, men att ett samhälle gör likadant betraktades som mera ovanligt.
Några av stadens arbetare skulle inför skyltsöndagen hämta en julgran på Fårön. De kunde inte finna någon som passade in på torget. Då styrde de sina steg till Nötön. På hemmansägare J. Sandströms skifte tog de helt enkelt en lämplig gran. Förvisso betalade man för granen. Ägaren till skogsmarken fick 3:50 och därmed trodde man att "skandalen" skulle vara ur världen.
- Såvida inte stadsfiskalen styr om att drätselkammaren blir åtalad för skogsåverkan, noterades i tidningen.
På den svenska landsbygden var polisinsatserna länge otillräckliga. Länsmän och fjärdingsmän kunde endast ägna en del av sin tid åt polisarbetet, då mycket av deras tid gick till annat, främst skatteförvaltningsärenden.
Ökade krav på ordningsmakten, bland annat i de växande tätorterna medförde att det anställdes så kallade extra polismän som mer renodlat ägnade sig enbart åt polisarbete. De extra polismännen finansierades av kommuner, landsting, bolag eller av enskilda. Från och med 1875 fanns det särskilda statsbidrag till extra polismän, som riksdagen då började anslå.
Skälig lön
Fjärdingsmännen måste ha skälig lön för sitt arbete som är i ständig ökning, påpekades det i tidningsspalterna med anledning av den oordningens och laglöshetens anda som mer och mer, enligt allmänheten, började gripa omkring sig. Tankegången godkändes av regeringen som i gav bakläxa åt en alltför snål kommun och ålade den att till sina fjärdingsmän utge en årlig lön av 2 200 kronor för dem vardera mot förut utgående 1 600 kronor. Titeln fjärdingsman försvann 1954.
Det fanns också poliser som grep in. I början av 1930-talet berättas i Piteå-Tidningen att landsfiskal Carl Elis Baudin och fattigvårdstyrelsen ordförande i Piteå socken O E Brandell strax före jul rest upp till Markbygden med ett helt lass med matvaror och godsaker, vilka utdelades till de mest behövande. Varorna hade samlats in på initiativ av landsfiskal Baudin.
Polisman B. Norman och polisman W. Lenman i Arvidsjaur fick 1928 en belöning. Den förre med 150 kr och den senare 50 kr för visad nit vid beivrande av olovlig sprithantering inom Arvidsjaurs församling.
- Belöningen är en välförtjänt uppmuntran åt de två personer som haft glädjen att bliva ihågkomna, skriver Piteå-Tidningen.