Det var i mitten av augusti 1902 som fiskaren Albert Björklund från Svartnäs, hans snart 13-årige son Karl Hugo senare utvandrad till USA, Edvard Lönnberg, Heden, Öjebyn, Knut Lönnberg, Storfors och Magnus Eriksson, Klubbviken, framträdde som skarpsynta vittnen och berättade att de sett ett "vidunder" och bedömde föremålet vara en sjöorm.
Samtidigt publicerades en artikel om en norsk amiral som inte bara trodde på sjöormen utan med bestämdhet påstod sig veta att den fanns. Amiralen drog fram flera exempel på dess förekomst och bevis för att den samtidigt setts av upp till 400 man.
Bara några veckor senare uppmärksammades djuret igen i Piteå skärgård. Det sågs av flera personer ute vid havsbandet. Utseendet var detsamma, några mörka pucklar vilka rörde sig framåt och sedan försvann i djupet.
En del tog rapporterna som att sjöormen fanns medan andra hävdade att det kunde röra sig om sälar eller tumlare som simmat på rad. Det kom även fram andra förklaringar på vad det egentligen kunde vara, bland annat sjöfågelstreck.
Vårtor längs ryggen
Från 1855 och en bit in på 1900-talet rapporterades flera iakttagelser av storsjöodjur. Några tidningar utlyste till och med belöningar till de personer som kunde fånga eller skjuta djuret.
I slutet av juni 1903 rapporterade befälhavaren på tullbevakningsångaren "Gripen" J. Th. Johansson att ett egendomligt djur, eller havsvidunder, iakttagits mellan Seskarö och Båtskärsnäs.
Först trodde befälhavaren att det var en tumlare och gick mot målet. När båten kom närmare försvann djuret i djupet för att åter visa sig i vattenbrynet, där det kunde observeras på cirka 50 meters håll.
- Huvudet var rundaktigt ovanpå med en lång nos, mest liknande ett svinhuvud med utstående öron och svängde cirkelformigt ovan vattenytan. Djurets kropp var gråbrun till färgen, mycket långsträckt, liknande en ål eller orm, ihopdragen i bukter gående över och under vattnet.
Djuret var enligt rapporten försedd med knölar eller vårtor längs ryggen.
- Vi uppfattade dess längt till minst sex meter men tror att det var mycket längre på grund av att vi aldrig samtidigt kunde se hela dess kropp över vattenytan, berättar befälhavare Johansson och fortsätter:
- Vi fortsatte att förfölja det för att om möjligt komma närmare, men det fortsatte undan utåt sjön med långsam rörelse i vattenytan, men hastigt så fort det var under vattenytan. Vid varje dykning upprepades samma slingrande och långsamt glidande rörelse
Åtta gånger visade sig sjöodjuret ovanför vattenytan innan det, 100 meter från båten, dök för att sedan inte visa sig igen.
I augusti kom nya iakttagelser om sjöormen, då från Kalix skärgård
Orms skepnad
1904 i augusti rapporteras från Umeå, från ångslupen Nord som var på uppgående från Härnösand, att besättningen sett ett ovanligt föremål i vattnet, i en orms skepnad.
En båt lösgjordes från Nord. Ett par man begav sig beväpnande ut för att närmare iaktta företeelsen och möjligen ta det som byte. Intresset svalnade dock snabbt då ormen stack upp sitt huvud en meter över vattenytan och djuret befanns vara dubbelt så långt som man tidigare uppskattat det. Längden uppskattades till närmare åtta meter.
Senare rapporterade även iakttagelser vid Holmsund.
1909 rapport lotskaptenen i Stockholm om en iakttagelse från Baggensfjärden. Han hade kommit promenerade, vid Saltsjöbaden ,och fick se en märklig syn ute på Baggensfjärden.
En "kobbe" började plötsligt röra på sig med stor fart och visade sig i ett cirkelsegment av 10-12 meters längd, och med en höjd av en till två meter. Föremålet befann sig cirka 100 meter från stranden och rörde på sig genom att rulla runt
- Hela viken befann sig efter ett ögonblick i uppror, meddelade lotskaptenen, kommendörkapten Smith.
En liknande rapport, från samma plats kom även från en överjägmästare Ankarcrona.
Sjöjungfru
Så länge människan seglat på haven har man berättat om hemska varelser i oceanernas djup. Tittar man på kartor från medeltiden är haven fyllda med märkliga vidunder. Många av dem är rena fantasifoster, andra är förvrängda versioner av helt vanliga havsdjur.
Ibland har tidningarna skrivit om när havsfolk visat sig. En tidningsnotis från 1894 berättar om en sjöjungfru som fångats i nät och införts till Nyköping. En märklig berättelse i Lönneberga kyrkbok från år 1749. Överkroppen var en människas den nedre en fisk. Varelsen hade simhud mellan fingrarna, var gulblek och hade långt svallande hår.
Tyvärr finns det inga bevis annat än anteckningen i kyrkboken
Under 1800-talet var för övrigt sjöjungfrurna fortfarande populära. Många sjömän påstod att de sett sjöjungfrur under sina långa seglatser på haven. På nöjesfält och cirkusar dök det upp mer eller mindre otäcka uppstoppade "sjöjungfrur".
Det händer än i dag att det kommer in rapporter om konstiga varelser. Kan det betyda att haven faktiskt kan gömma stora okända djur?