Tiderna är inte längre som de var, när en herr A. Engman i maj 1898 visade upp sina kannibaler med uppmaningen:
- Glöm inte se dessa märkvärdiga människor!
I slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal kan konstateras att, enligt annonser i tidningarna, det vid flera tillfällen kom varieté- och cirkusarrangörer till Piteå med sina nöjesarrangemang. Där en av huvudattraktionerna var att visa upp udda, missbildade människor. Personer som var utstötta, förlöjligade och ibland fruktade av den stora allmänheten. Det skulle visas för publik mot betalning, med sina olika lyten.
Föreställningarna anordnades ofta i samband med marknader av olika slag.
Piteborna fick i braskande annonser läsa hur kannibalerna marknadsfördes:
- Dessa kannibaler eller människoätare äro verkligen äkta och tillfångatagna på en liten ö i närheten av Queensland. De äro enda resande av ett vilt tatuerat folkslag.
De är smyckade med djupa ärr i huden, stora ben genom näsan och har ytterst ringa förstånd. Utföra fäst- och krigsdanser, uppträda med spjut- och bumerangkastning. De tillhöra den lägsta människorasen, påpekade arrangören A. Engman inför föreställningen i Piteå, där entrén till första plats var 50 öre, andra plats 35 öre och barn fick betala 25 öre.
Omräknat i dagens penningvärde kostade det närmare 30 kronor att sitta på första plats.
Varje timme visades kannibalerna upp under i stort sett hela dagar, i två dagar.
"Amerikanska negrer"
Bläddrar man i de gamla tidningarna kan vidare noteras att något år tidigare hade Piteå besök av Fisk jubilee singers från Amerika som bland annat sjöng slavarnas folksånger. Där konserten, som samlade bortåt 350 personer, recenserades med bland annat följande ord:
- Härtill hade naturligtvis samverkat en lättförklarlig önskan hos allmänheten att få iakttaga fenomenet att verkliga negrer och negresser och dessas stamförvanter uppträda som verkliga konsertsångare och konsertsångerskor.
"Amerikanska negrer" har i varieté- och cirkussammanhang genom åren blandats med annonser om "svärdslukare, skäggiga damer, och dvärgar".
År 1880 berättar pressen bland annat om en matros från England, en företagsam "gycklare" som uppträdde på den svenska landsorten som människoätare och slukare av hundar, kattor och råttor. Där det också bjöds på loppcirkus.
Personen ifråga gjorde mer än att visa upp sig själv som kannibal. Han visade "vargmänniskor" och kunde också uppträda som "zulukafferhöfvding" tillsammans med ett grupp "zulukaffrer".
- Hwilka i sjelfwa werket woro amerikanska negrer", avslöjar tidningen.
Kaffer är en nedsättande term, som användes av den vita befolkningen i Sydafrika för svarta och färgade av svart härkomst.
Skrämmande läsning
Apropå färgade personer finns följande rader i en bok från 1912, med titeln "Den tyska tanken i världen" och som på ett skrämmande sätt visade de vitas syn på färgade personer:
- Det är inte rätt att ett folkslag som inte skapar någonting skall få fortbestå. Ingen falsk filantropi eller några rasteorier kan övertyga förnuftiga människor om att bevarandet av någon stam av södra Afrikas kaffrer är viktigare för mänsklighetens framtid än den stora europeiska nationens expansion eller den vita rasen som helhet. Först därigenom att den infödde lär sig att i den högre rasens tjänst, det vill säga i dess och sitt eget framåtskridandes tjänst, producera värden, erhåller han moralisk rätt att vara till".
En av de cirkusar som turnerade i slutet av 1800-talet annonserade i sitt program en kinestrupp, där en av medlemmarna hissades upp i en krok i taket i sin hårfläta. Kroken gick sönder och kinesen störtade ned i manegegolvet.
Cirkusdirektören kommenterade olyckan med orden: "Lugna er, där finns 500 miljoner kineser till."
Arrangörerna plockade till och från fram missbildade personer och fick dem att arbeta som "professionella missfoster".
Det talades då om mänskliga märkvärdigheter. Jättar och dvärgar samt missbildade individer "betraktas med häpnad" och emellanåt även beundran, då de förmådde kompensera sitt handikapp med stor skicklighet. Skäggiga damen kallades ofta personer i äldre tiders varietéer och som utmärktes av att de är av kvinnligt kön men samtidigt hade kraftig skäggväxt, vilken kunde bero på hormonobalans.
De mycket kortvuxna började mycket tidigt rekryteras för cirkusuppdrag, vilket för dem också ofta sågs som enda möjligheten till normal försörjning.
Det finns exempel på att flera kortvuxna utvecklades i sitt yrke och utförde sitt arbete med stor konstnärlighet. Bland annat finns dokumenterat hur en person, 108 centimeter lång, uppträdde på Cirkus på Djurgården, blev känd och hyllad. Han var även skådespelare i flera av Ingmar Bergmans tidigare filmer.
Arrangörerna ville chockera åskådarna. Det finns uppgifter om kortväxta svarta som exotiska inslag i bur.
Exotiska inslag med människor, och djur, från andra delar av världen, ansågs som viktiga att visa upp eftersom det väckte mycket stor nyfikenhet. Det var inte bara människor som plockades ut i manegerna utan även missbildade djur. Det gällde att ha så mycket "exotiskt" som möjligt för att tjäna pengar.
Fortfarande har cirkusen magisk dragningskraft, men lyckligtvis har synen på människor, och för den delen även djur, förändrats. Zulukaffrer, vargmänniskor, kannibaler och inslag med loppcirkus är ett minne blott.