Det är mycket svårt att forska om Piteå stads äldsta befolkning, inledde Ulf Holmberg sitt anförande i Solandergården. Det beror bland annat på att på att kyrkböckerna från stadsförsamlingens första tid fram till 1812 antingen har brunnit upp eller försvunnit på annat sätt och det gäller både husförhörslängder och förteckningarna över födda, döda och ingångna äktenskap.
Dessutom passade många på att byta namn när de flyttade in till staden och därmed klipptes över en natt släkttrådarna bakåt för alltid av. Holmberg ingår i en grupp forskare som under åtta års tid arbetat med att ur andra källor som till exempel domböcker och bouppteckningar plocka fram uppgifter för att fylla igen luckorna om Piteå stads äldsta befolkning. Man hoppas att arbetet ska vara avklarat i god tid före Piteå stads 400-årsjubileum år 2021.
Under början av 1600-talet började ett stort antal städer att anläggas i Sverige. Anledningen var att statsmakten ville kunna driva in skatt på ett effektivare sätt. Tidigare hade köpmännen bott ute i byarna och handeln hade skett på landsbygden. Nu bestämdes att all handel bara fick ske i städer och den som ville vara köpman måste bo i en stad. Städerna skulle ligga på cirka 15 till 20 mils avstånd från varandra, men ibland kom städerna att ligga alldeles för nära varandra som till exempel Piteå och Luleå. Varje stad hade ett område där man hade ensamrätt på handeln. För Piteå och Luleå var handelsområdet älvdalarna upp till norska gränsen. Även om handelsområdet var stort var ju folkmängden så liten att det blev svårt köpmännen att klara sig. Konkurrensen blev så svår att piteborgarna i en skrivelse till kungen anhöll vördsamt om att ”Luleå måtte ödeläggas” det vill säga att Luleå skulle fråntas stads- och handelsrättigheterna.
Till piteborgarnas handelsområde hörde bland annat Skellefteå och Burträsk och det ledde till en långvarig dragkamp om var staden skulle ligga – i Piteå eller Skellefteå. Piteå gick segrande ut ur den kampen och skellefteborna fick vänta till 1840-talet innan man fick stadsrättigheter.
Till en början utvecklades Piteå stad mycket långsamt, berättade Holberg vidare. Köpmännen ville ogärna flytta ifrån sina egendomar ute i byarna. Oftast var det bara husbonden eller någon av sönerna som mantalsskrev sig i staden medan resten av familjen bodde kvar ute i byn. Med ökat behov av hantverkare och tjänstefolk tog så småningom befolkningstillväxten rejäl fart och hejdades bara tillfälligt under krig, epidemier och andra ofärdsår.
Samtidigt med framväxten av städerna utvecklades också Lantmäteriet och postväsendet under 1600-talet. Många orter har liksom Piteå sina första kartor från 1640-talet.