ÅTERBLICK
Finska inbördeskriget, eller frihetskriget eftersom det av många ansågs vara en förutsättning för Finlands självständighet, pågick januari till maj 1918. Den ryska överheten skulle bort. Ett krig som fortfarande i Finland väcker känslor. Den vita sidan i kriget har kallat det frihetskriget me-
dan de som stod på den röda sidan föredragit inbördeskriget eller klasskriget, eller brödrakriget. Ur denna blodiga och hemsk historia steg republiken fram.
Kriget utkämpades mellan "röda" socialdemokrater och "vita" konservativt ledda finländska senaten. Regimen i Ryssland stödde till vissa delar de röda, medan de vita fick stöd från Tyskland. I begränsad utsträckning även av Sverige. Svenska militären propagerade för en frivilligkår och svenska reservofficerare försökte ta sig över gränsen utrustade med browningrevolvrar av grov kalibrar, men vapnen beslagtogs av tullen i Haparanda.
Blodet flöt
Inbördeskriget utbröt efter att den finska riksdagen år 1917 utropade Finlands självständighet från Ryssland. I januari 1918, gjorde de röda en statskupp, inspirerade av den ryska revolutionen, och grep makten i Helsingfors. Händelserna, och sedan den lagliga regeringen flytt, väckte känslor i Sverige och med en kraftfull propaganda att blanda sig i kriget. Den finska rege-ringen begärde svensk hjälp. Såväl kungen som regeringen gav uttryck för sympati för Finlands självständighetssträvanden, men Sverige hade mot de krigförande länderna intagit en opartisk neutralitet.
Kriget, blev en hemsk historia. Bägge sidor utövade "terror". De vita mördade bortåt 8000 och de röda närmare 2000. Till slut segrade de vita styrkorna. Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det över 27 000 från den röda sidan.
Det var då som signaturen Arne i en insändare i Piteå-Tidningen reagerade över hur en bondtös från Rosvik "med ett förföriskt leende på läpparna" gick från gård till gård och försökte få personer att instämma i höger-
alliansens "krigstjut".
- Är det under vinterns intensiva mörker som kulsprutedamen fostras. Då är ljuset synnerligen välkommet, ty "mörkrets gärningar äro onda" skrev signaturen Arne och hänsyftade på att byn vid samma tidpunkt fått elektriskt ljus
- Min bästa kulsprutedam, stanna hemma och lämna politiken.
Nej till svensk militär
Under opinionsmötet i Piteå i februari 1918 klargjordes att det måste vara det finska folkets egen sak att ordna sina inre angelägenheter. Mötesdeltagarna vände sig mot alla försök att, som en del svenska militärer medverkat till, framkalla en svensk inblandning genom en väpnad intervention. Detta genom att ställa sig på Tysklands sida.
Mötet i Piteå leddes av mästerlotsen Johan Magnus Bergstedt (1869-1923), vagnkarlen Johan Edvard Jakobsson (1874-1953) och redaktör Salomon Salomonsson (1867-1929).
Att Sverige skulle ställa sig på en av de stridande parternas sida genom att bistå med trupp, vapen eller ammunition vore olyckligt betonade redaktör Salomonsson när man i Finland stred om vilken regering som skulle ha makten.
Piteborna avfattade under mötet en resolution med adress regeringen och statsministern, Piteåsonen Nils Edén. Resolutionen hade följande lydelse:
"Män och kvinnor i Piteå stad till ett antal av 400 som onsdagen den 11 februari samlats till offentligt möte nedlägger härmed sin kraftiga och bestämda protest mot en av oansvariga svenska män påtänkt intervention i ett mot oss fredligt lands inre angelägenheter. En sådan åtgärd kan enligt vår mening endast betraktas som en fientlig handling och ej leda till annat än vårt lands indragande i det hemska drama, från vilket vi hittills lyckats med enig vilja förskona detsamma.
Vädjan till regeringen
Mötet riktar en bestämd och enträgen vädjan till vårt lands nu sittande regering att gör allt vad på vad den ankommer för att i forsättningen föra sin orubbliga och ärliga neutralitetspolitik till ett lyckligt slut.
Regeringen bör alltså i förvissning om att den svenska folkmajoriteten på sin sida nedslå såsom landsfördärvligt all propaganda för allmänt eller enskilt ingripande med vapen i striderna i Finland samt hindra ett sådant ingripande i form av genomfart eller överförande till nämnda land av trupper samt vapen och ammunition eller på annat sätt. Däremot ansluter sig mötet till den tanke som blivit väckt att från de nordiska regeringarnas sida åtgärd böra vidtagas för att beveka de stridande partierna i Finland att nedlägga vapnen.
Logen protesterade
Vid mötet ställde sig hemmansägaren Karl Asplund, Hortlax, upp och framförde de närvarandes tack för resolutionen, vilken sedan undertecknades av Bergstedt, Jakobsson och Salomonsson.
Logen Norrbottens Väl i Öjebyn, protesterade också. Även ett officiellt möte som anordnades i sockenstugan i Öjebyn, till vilket 200 personer samlades, uttalade sig mot att svenskar på frivillig väg värvades för att delta i Finlands inre strider.