Det var på hösten 1948 som Göteborgaren Folke Friman kom till Piteå och samlade ett antal intresserade elever vid skolan, alla i 13-14-årsåldern, för att träna, intensivt, och med målet att få delta i Lingiaden, vilken fått sin namn efter den svenske gymnastikens fader Pehr Henrik Ling.
– Vi tränade intensivt, två till tre gånger i veckan i dåvarande samrealskolans gymnastiksal och ibland på Strömbacka, allt på kvällstid.
Det program man tränade med var fristående gymnastik, balansövningar på bom och hopp på bock och plint, Det var också mattövningar med olika volter, att lära sig gå och stå å händer.
Piteåpojkarna deltog i den andra Lingiaden. Den första ägde rum 1939. Evenemanget lockade omkring 14 000 deltagare och blev en sportslig framgång men en ekonomisk förlustaffär för Svenska Gymnastikförbundet. Förbundets generalsekreterare, som ansvarat för evenemanget begick självmord efter Lingiadens avslutning. Inga fler Lingiader följde.
Lingiaden fick en efterföljare med World Gymnaestrada, vars första evenemang anordnades 1953 i Rotterdam. Därefter har evenemanget ägt rum i stort vart fjärde år på olika platser.
Träningsläger på Västkusten
När Frimans pojkar, vars motto var ”en sund själ i en sund kropp” hade fått ihop ett program fick de göra uppvisningar för allmänheten på Kvarnvallen och i gymnastiksalar i Piteå samt på andra platser i länet.
– Efter några månaders hård träning kunde vi visa upp våra färdigheter inför en jury som bland annat bestod av Lill-Arne Carlsson och Henry Thun, duktiga och erfarna gymnaster, berättar Bo Lundberg,
Ganska snart kom även beskedet att gruppen skulle få medverka i Stockholm. Truppen bestod av Tore Andersson, Sture Berglund, Bo Clausén, Mats Eriksson, Bengt Forsberg, Tapio Frankberg, Jan Franzén, Gunnar Grahn, Sture Grahn, Göte Jonsson, Bo Lundberg, Allan Marklund, Kjell Pettersson, Karl-Erik Svärd, Nils Wikstén, Kurt Åhrström, Bo Åkerlund, Bengt Öhman, Rune Öhman och Rolf Öqvist.
– Tack vare Folke Friman och hans fru ordnades sommar/träningsläger vid Bua strand på Västkusten, där vi bodde i militärtält med självhushåll.
Resan till Västkusten företogs med tåg till Göteborg och resten av resan, fram till målet, på flaket på en lastbil
– Spännande och roligt för oss grabbar som var väl intrimmade i gruppgemenskap. Vi fick uppleva sol, bad och fiske av krabbor, en nyhet för oss från norr som aldrig sett en levande krabba förut, säger Lundberg och inflikar:
– Inte att förglömma byns alla flickor som följde efter oss som en svans vart vi än for.
Uppträdde på Liseberg
Under vistelsen fick Piteågrabbarna uppträda på stora scenen på Liseberg, inför en tusenhövdad publik, där Egon Kjerrman var konferencier.
– Vi fick också bada och dyka i en stor badbassäng, som för oss var en ovanlig upplevelse. Självklart fick vi gå runt och pröva på Lisebergs olika attraktioner.
Efter lägervistelsen på Västkusen tog truppen tåget till Stockholm där de inkvarterades i Kungsholmens folkskola för att ladda upp invigningen av världens största gymnastikfest genom tiderna.
– Inmarsch på en till sista plats fylld stadion, defilering inför kung Gustaf V. Hade önskat att vi varit vuxna och mer mogna att förstå hur ståtlig och fin upplevelse vi fick vara med om, berättar Lundberg.
Förtjänar en eloge
Under resans gång var gruppen enhetligt klädda med korta grå kakibyxor, pepitarutig skjorta med Norrbottensmärket, renen, på vänstra bröstfickan. Vid uppträdande var deltagarna klädda i vitt linne och blå korta gymnastikbyxor.
Programmet i Stockholm fylldes även med besök på Kungliga dramatiska teatern, Eriksdalshallen och Tennishallen.
Efter 25 år bjöds gruppen hem till Folke Friman, som då var bosatt i Göteborg för att där uppleva gamla minen, inte minst från lägervistelsen.
Folke Friman avled år 2006.
I vuxen ålder har gruppen haft några återträffar. Senast 1999 då man firade 50-årsjubileum i Piteå.
– Det är många reflektioner och minnen som bubblar upp. Den första tanken är hur alla ekonomiska transaktioner klarades av. Vi unga hade ju inga egna resurser att betala med. Vad jag minns var att föräldrarna bidrog till vår enhetliga klädsel, men inte till något annat. Min misstanke är att Friman, en god organisatör och ledare, betalade ur egen ficka . Så här i efterhand är han förtjänt av en eloge för allt han lade ner för oss Pitepojkar, slutar Bo Lundberg.