Livligaste var det från mitten av 1800-talet fram till första världskrigets utbrott.
Bläddrar man i de gamla tidningsläggen framgår det att åtskilliga sågverk, större och mindre etablerades i flera av byarna. Livslängden var dock varierande. I dag är verken färre än någonsin, ändå sågas det mer virke än någonsin.
Gamla tullkammarberättelser ger vid handen att det i mitten av 1850-talet fanns tolv sågverk igång, utom husbehovssågarna. De efterföljande åren var det en riktig Klondykestämning i bygden.
I början av 1860-talet var tio salusågverk igång samtidigt i Piteå samt två ångsågverk. Då finns även antecknat att det i bygden fanns ett glasbruk i verksamhet samt tre järnbruk och en masugn.
1890 redovisas i tullkammardistriktet åtta ångsågar och fem vattensågar.
1908 redovisas åtta ångsågverk och sex vattensågar.
Trots omfattningen av sågar så var Piteå ändå ett litet sågverksdistrikt. Åren 1886-1888 skeppades det ut 1 119 000 kubikmeter trävaror från Sundsvall, från Härnösand 756 000, Söderhamn 530 000, Göteborg 456 000, Gävle 444 000, Hudiksvall 243 000, Skellefteå 193 000 varefter kom Umeå, Luleå, Oskarshamn, Haparanda, Kalmar, Piteå och Västervik med en utförsel över 100 000 kubikmeter.
Enligt notiser i Norrbottens-Posten, och senare Piteå-Tidningen, har det under de ovannämnda åren funnits sågverk i bland annat:
Altersbruk, Banfors, Bergsviken, Blåsmark (Näsfors), Borgfors, Bölebyn (Dyvikssågen) Fingermanholmen, Harrbäcken, Hemmingsmark, Hälleström, Jävre (Degerfors/ Jävre exportsåg), Kallfors, Keupan (Keupforss), Koler (Kolerträsk sågverk), Kopparnäs, Lillpite (Ytterstfors), Långnäs (Fläskobäcken), Lakafors, Långträsk, Munksund, Piteå ångsåg (Lövholmen), Porsnäs (Porsdal), Roknäs (Rokfors, G. Berglunds såg, Karlströms såg, E. M Brösts såg), Rosfors, Rosvik, Sandhals, Sjulsmark, Skuthamn, Storfors, Strömsborg, Svensbyn (Bergfors), Tingsholmen, Trundön, Åbyn (Brännfors, tillhörig Storforsbolaget).
Genom sågverksetableringarna utvecklades bygden från en jordbruksbygd till ett stort sågverksdistrikt från 1800-talet till 1900-talets början. Här spelade olika faktorer in. Bland annat var förutsättningarna gynnsamma runt älvarnas flöden mot Bottenviken. Här fanns även områden med bondeskogar, som användes sparsamt och inte i industriell skala.
Älvarna var de bästa av transportleder. När sen ångsågarna uppfanns kunde hela stockar fraktas på älvarna, inte som tidigare sågade brädor. Kvaliteten steg på virket, samtidigt som bortfallet av färdigt virke kraftigt sjönk.
Det var Europas efterfrågan på bra virke som blev den avgörande faktorn för det ekonomiska uppsvinget.
Framgången krävde timmer och bolagen köpte skog av privata markägare eller skrev kontrakt med ”fri avverkningsrätt”. Det fanns även tillfällen då ”någon” olovligen avverkade skog på statens mark och förde det till sågverken, vilket senare resulterade i rättsprocesser.
Sänkta priser blev givetvis en följd givetvis och skogsbruket i norr fick kritik för att ingen återplantering skedde och att skogen därmed riskerade att ta slut.
I början 1900 talet blev ”sågverksdöden” ett faktum och bolagen började nu inrikta sig på massa och papper. Det fick till följd stor arbetslöshet, vilket inte minst drabbade Piteåbygden.
Arbetslösheten i den nordliga landsänden fick till följd att riksdagen 1942 beslöt att Staten skulle starta Aktiebolaget Statens skogsindustrier (Assi) och ta över delar av sågverksnäringen samt hämta råvara från det statligt ägda Domänverket.