Andra söndagen i påsktiden
Jag har en drejskiva i garaget. Den är inte i bruk utan står instuvad bland en hel del annat bråte med hopp om att den en dag ska komma till användning. När jag suttit vid drejskivan har det blivit en hel del alster som i mina ögon skulle beskrivas som taffliga. Men det är något visst med att skapa med händerna och med just lera går det att fortsätta tills en är nöjd.
I en av texterna för helgen liknas Gud med en krukmakare och vi med leran i Guds händer.
Det finns stunder och dagar då jag känner mig rätt tafflig, kanske har du också sådana. Tafflig är nog milt uttryck för att beskriva hur lärjungen Petrus kände det. Han hade förnekat att han ens kände Jesus. Han hade svikit sin bästa vän, som han delat de senaste åren med.
Nu får han möta Jesus igen och Petrus får möjligheten att börja om på nytt, att formas likt leran i krukmakarens händer. Gud använder Petrus och han blir den Gud bygger sin kyrka på.
Hur taffligavi än känner oss så vill Gud använda oss att sprida tron, hoppet och kärleken vidare. Och de dagar och stunder vi känner oss extra taffliga är det skönt att veta att vi, liksom Petrus får överlämna oss i krukmakarens händer, som vill oss allt gott!
Tilläggas bör också att i Guds ögon finns det inga taffliga eller hopplösa alster.