Överlevde vintern under vattnet

PITEÅ (PT)h

Då och då dyker det upp i tidningsspalterna berättelser om människors möten med naturväsen och hur de upplevt trolldom.

I de i Piteå utkommande tidningarna på 1800-talet, speglades ibland allmänt förekommande föreställningar, ofta av övernaturlig eller magisk natur.

I november 1895 gav Nils Stenberg från Arvidsjaur sig iväg från Bjurträsket till Svansele varvid han råkade gå ner sig i en vak, trots att han varnats för att ta denna väg. Den omkomnes släktingar använde flera sätt vid sökandet, bland annat en tupp som skulle gala när den passerade liket. Då detta misslyckades anlitades en spåkvinna i Skellefteå, som förklarade att den drunknade befann sig stående på sjöbottnen och ännu var vid liv. Stenberg påträffades så småningom, dock inte vid liv. Han begravdes i juli 1896.

Stående på bottnen

En än mer häpnadsväckande berättelse är den om Härnösandskvinnan som påstods ha överlevt en vinter under vatten. Händelsen skulle ha inträffat på 1820-talet. Kvinnan hade gått ner till hamnen för att skölja tvätt, då hon försvann. På våren fick en person genom isen se en kropp stående på bottnen. Sedan folk larmats och man därefter fått upp kroppen lyckades de närvarande även få liv i kvinnan. Enligt Härnösands-Posten skulle en luftsäck ha bildats runt kvinnans huvud. Hon skulle sedan ha levt 20 år efter händelsen, berättas det.

På annat ställe sökte ett 50-tal personer en vinter i slutet av 1800-talet efter en drunknad yngling. Här och var höggs det hål i isen. Den sträcka där man antog att personen gått drog sedan två personer en kälke på vilken det stod en korg och i vilket det stoppats en tupp. Den troddes skulle gala när den kommit till det ställe där ynglingen drunknat. Tuppen gol emellertid inte.

Och i anslutning till denna händelse berättas att en trollkarl i bygderna skulle ta reda på vart liket efter en drunknad tagit vägen. Han använde sig av änkans ring i ett glas brännvin. På bottnen av glaset sågs en människoliknande skepnad. Det visade sig vara ett grodyngel.

Jorddragning

En liten krydda åt livet gav kanske på sin tid även berättelsen om jorddragning som utfördes år 1896. En bondes förstfödde son, sex veckor gammal, blev ganska sjuk. Först ordnades med så kallad rissmorning, som inte var att påverka kroppen genom huden utan att skrämma bort makterna med starka lukter som vitlök och tjära. Den tillagades av en klok gumma. Det hjälpte inte utan barnet blev bara sämre. Det konstaterades bland annat att huvudet blev oformligt stort under det att den övriga kroppen föreföll bli mindre. Då gav man sig på att försöka med jorddragning, vilket gjordes i den tron att den sjuke, alltid ett barn "råkat ut" för något ont, exempelvis en förnärmad vittra. Jorddragning gick till så att ett hål gjordes genom en tuva eller dylikt genom vilken patienten drogs tre gånger tre torsdagsnätter i följd, sedan solen gått ner. I det aktuella fallet refererar tidningen att det gick bra och att pojken blev frisk. Vidskepligheten var inte så märkvärdig eftersom den vid den tiden fanns kvar i lagstiftningen. De som utförde jorddragning kunde nämligen straffas för signeri, alltså trolleri.

Överlevde vintern under vattnet

FOLKTRO. När "lappdrängen" Nils Stenberg från Stenbacka, Arvidsjaur, gick genom isen vid Svanselet i Skellefteälven anlitades såväl en tupp som en spåkvinna i hopp om att kunna finna den drunknade.