Färgskalan är minimal. Grått, ockra, brunt, svart och ovanpå detta nu också den första vita snön. Landskapet blir i och med snön ett helt annat än tidigare. De grafiska effekterna frestar på mer än ett sätt det konstnärliga seendet, motiven förändras och inspirerar.
Jag står vid stranden av den stora sjön. Bakom den vitpudrade skogen på andra sidan reser sig helt snötäckta fjälltoppar. Vackert solbelysta speglar de sig i sjöns blanka vatten. En bit bort längs stranden hörs plaskande ljud. I kikaren ser jag några honfärgade storskrakar som ritar ljusa streck i den mörka vattenspegeln i sin jakt på småfisk och lite längre ut dyker en ensam knipa, men annars ser sjön livlös ut. Lommarnas karaktäristiska läten som under sommarhalvåret sätter sin prägel på omgivningen har tystnat för denna gång, det är bara skrak och knipa som dröjer sig kvar.
Jag vänder tillbaka in i skogen och följer stigen mot berget. Gammelskogen står tät och under de stora granarna har snön knappt trängt ner till marken. En järpe har gått längs stigen och trots att snötäcket inte är riktigt sammanhängande ser jag även de tydliga hoppspåren efter en mård. Den lilla bäcken till vänster om mig porlar knappt hörbart där den ringlar sig fram mellan trädjättarna. Jag står och betraktar en gran som är alldeles behängd med gulgrön skägglav och kommer osökt att tänka på den storstadsdam som en gång ringde och frågade expertpanelen i ett naturprogram på radio vilken sjukdom de träd led av ”från vilkas grenar det hängde någonting dystert svart och här och där även grönt.” Hon fick till sin stora förvåning veta att träden inte alls var sjuka utan att detta, som hon tyckte otrevliga, inte var annat än ett tydligt bevis på ren luft i en fungerande natur.
Plötsligt bryts tystnaden av distinkta korpläten som ger mig riktningen mot berget och en stund senare står jag vid foten av en imponerande rasbrant. Längst ner ligger magnifika stenblock, en del stora som bostadshus och ju högre upp man kommer i detta jättestenröse desto mindre blir stenarna. Dessa block som en gång i tiden sprängts loss av isen ur den nu nästan lodräta bergväggen däruppe och med dunder och brak rullat nedför sluttningen och i stendamm och gnistor törnat mot tidigare losslitna bumlingar, bildar nu ett säreget mönster där de många släta ytorna som nu täcks med nysnö står i skarp kontrast till de i övrigt mer eller mindre svarta stenarna och alla skrymslen och vrår mellan dem.
Att ta sig fram i denna terräng är förenat med vissa risker, framförallt vid regnväder när de lavklädda stenblocken blir hala och slippriga eller som nu, när de delvis täcks av snö och is. Medveten om detta håller jag mig till de nedre regionerna och går sakta vidare längs rasbranten.
Då händer någonting som för evigt etsat sig fast på mina näthinnor. Troligtvis nerifrån sjön kommer en gammal havsörn flygande. Den mot solen genomlysta, vita stjärten och de breda vingarna med spretande handpennor, det gulgrå huvudet och halsen och den benvita kroknäbben, alla dessa detaljer ser jag tydligt när den med majestätiska vingslag passerar förbi mig mot en knallblå himmel. Den flyger snett uppåt mot den solbelysta bergväggen och sätter sig någonstans däruppe bland alla spiralvridna torrfuror som står där som tenngrå monument av flintahård tjärved. Jag står länge och spanar uppåt sluttningen utan att lyckas hitta igen örnens sittplats men vad gör väl det, jag har sett alldeles tillräckligt. En värdig representant för detta magnifika landskap och några sekunders maximal naturupplevelse ger mig ett minne för livet.
Ibland har jag undrat om det är meningen att jag ska få uppleva vissa speciella saker eller om det hela tiden bara är slumpen som avgör. Om jag exempelvis hade koncentrerat mig på stenblockens imponerande lavflora, vilket jag ofta gjort tidigare, under de sekunder örnen passerade hade jag aldrig sett den. Å andra sidan är det kanske många saker som går ens sinnen förbi, så det kanske inte är mer än naturligt att jag får uppleva ett örnmöte då och då. Saker och ting jämnar ut sig och det kanske inte är märkvärdigare än så.