Nu har doktor Andrew Adams vid Western Carolina University i Cullowhee, North Carolina, USA, fördjupat sig i Lydia Lindgrens öde och ägnat sig åt det material som finns kvar om henne i USA. Sedan mer än ett år tillbaka är Adams för övrigt sysselsatt med att kartlägga sångerskan, som föddes i Svensbyn 1884 och 1915 i Chicago började klättringen uppför berömmelsens stege.
- Genom tidningarna från hennes storhetstid har jag fått en hel del underlag, berättar Andrew Adams som även samlat in material som finns i Piteå om Lindgren.
Under höjdpunkten av sin karriär, som började under första världskriget och fortsatte fram till slutet av 1930-talet, stod hennes namn i fetstil på reklambladen. Kritikerna använde språkets alla superlativer för att beskriva hennes röst. Ibland jämfördes hon med sina stora landsmaninnor Kristina Nilsson och Jenny lind.
"Hennes röst påminner om ljuset en tidig sommarnatt i Norden", skrev bland annat musikkritikern Gustav Sondelius i Boston.
Dags för minnessten?
Lydia Lindgren torde nog, utifrån sin artistiska karriär ute i världen, platsa i form av en minnessten på Storgatan i Piteå.Hon föddes under enkla förhållanden i Svensbyn och var sedan bosatt i bland annat Kopparnäs, Trundön och Piteå. Fadern var skräddare och hade ett något ostadigt liv. Mamman dog endast 36 år gammal, efterlämnande sex barn, det yngsta bara nio månader. Fadern gifte om sig och då började en svår tid för familjen, eftersom han förföll till rena misären. Han sydde för att få sprit och styvmamman var sällan nykter. Lydia, äldst i barnaskaran, började sälja små enkla saker och och med sin vackra sångröst bevekade hon folk att köpa bland annat blommor i crepepapper. På det sättet fick hon också ofta mat med sig hem, för att dela med sina småsyskon.
Ungefär 15 år gammal rymde Lydia Lindgren hemifrån första gången på en kustbåt och sjöng där för att få mat och pengar. Den företagsamma damen lyckades finna sponsorer och kom sig sedan ut i världen. Då fadern dog 1905 var Lydia Lindgren i Paris på en pension och kom då hem för att reda upp hemmet. Det blev hennes sista besök i Piteå, men hon fortsatte dock att ha brevkontakt med Piteåbygden fram till hösten 1972.