När goda vänner pratar med varandra så är det i uppriktighet och närhet. Det borde i alla fall vara så.
Vågar vi verkligen vara helt sanna och ärliga mot varandra? Min erfarenhet är, att vi nog försöker att säga vårt hjärtas mening och göra det på ett sådant sätt, att det inte är sårande.
Ibland är det mycket svårt att vara helt sann och ärlig. Det kan bero på personen som dels säger sin uppriktiga mening och sedan på hur den andra tar det till sig.
Om vi säger vår uppriktiga mening med ett anklagande tonfall och lägger en skuld på den vi vänder oss till, kan allt bli helt fel. Då sårar vi och framstår som burdusa och okänsliga.
En del har även svårt att ta till sig uppriktighet och tar allt personligt. Det är kanske inte personen som vi har synpunkter på utan något som gjorts eller sagts. Det gäller att hålla isär person och sak när vi ska kritisera, bemöta och vara uppriktiga.
Ett starkt vänskapsband tål vissa påfrestningar och stärks av att bygga på uppriktighet och ärlighet.
Tänk på hur du säger när du säger, det du vill ha sagt!