"N’Per-Albin, hä var en kar’l man kond liit oppa!"

Ja, dessa smått bevingade ord fällde min 77-årige morfar Sanfrid inför riksdagsvalet 1976.
Min morfar brukade kalla alla lite mer "modernare" politiker för vilddjur. I hans värld så stod politikerna inte i så hög kurs. Valet 1976 var av många kallat för ett ödesval. Det pratades väldigt mycket om kärnkraftens vara eller icke vara, och de två huvudkombatanterna Thorbjörn Fälldin och Olof Palme turades om att kasta dynga på varandra.

Morfar hade sin inställning ganska så klar. Han skulle absolut inte rösta denna gång heller, för kanhända den 30:e gången i sträck. När jag erbjöd honom skjuts till vallokalen i centralskolan i Hortlax, tog han sig dock en rejäl funderare. Det var då han utbrast: "N’Per-Albin, hä var i alla fall en kar’l man kond liit oppa!"
Eftersom landsfadern Per-Albin dog 1946, kan man kanske göra sig en föreställning om när morfar senast gick självmant till valurnan. På valdagen hämtade jag upp honom från pensionärshemmet vid Hortlaxvägen. Jag vek inte en sekund från hans sida, utan följde honom tätt inpå hela vägen. Men så här efteråt kan jag väl avslöja att Per-Albins efterträdare, den där Olof, fick morfars röst.

Men som vi alla vet så hjälpte det inte. Ramviksbonden Tobbe Fälldin blev ny statsminister, och Olof Palme fick vackert träda tillbaka. Trots att min morfar efter 30 år äntligen fick ändan ur vagnen och lyckades släpa sig bort till vallokalen. Men morfars politiska behållning var ju Per-Albin, som sagt var.