Efter en kylslagen natt i den gamla, dragiga skogskojan plockar jag snabbt ner mina saker i ryggsäcken och lämnar mitt tillfälliga härbärge. Jag har lång väg att gå och det känns bra att få lite mer värme i kroppen. Novemberdagen är grå och snöfattig men den frostiga skogen är vacker, som överdragen med en hinna av silvergrått tenn.
Tvärs över stigen jag gick i går finns nu morgonfärska tjäderspår så jag saktar ner stegen. En tupp har gått och plockat frusna blåbär som tittat upp ur det tunna snötäcket. Bitar av bären har ramlat ner på snön och lämnat röda fläckar efter sig. Sitter fågeln fortfarande på marken någonstans kanske jag har en chans att få se den om jag tar det försiktigt.
Ett par minuter senare tvärstannar jag mitt i steget. Ett stenkast framför mig sträcker en tjädertupp på halsen och tidigare dolda bakom några enbuskar exponerar sig ytterligare två tuppar som intagit startposition. För att få njuta av synen så länge som möjligt avstår jag från den avslöjande handrörelsen för att nå kikaren. Jag ser dock att det handlar om en äldre tupp och två yngre fåglar som tydligt avtecknar sig mot den vita marken. Sen lyfter fåglarna med kraftigt piskande vingslag och några sekunder senare hör jag hur en av dem träar längre upp i bergssluttningen.
Trots att denna händelse utspelade sig för mer än 40 år sedan har jag den fortfarande i gott minne. Stämningen och tystnaden i den gamla, grova skogen och de, mot det vitpudrade bärriset tillsynes svarta urfåglarna etsade sig fast i mitt minne för lång tid framöver.
För några år sedan gick jag samma stig igen som jag nu hade all möda i världen att hitta i en fullständigt söndertrasad skogsmark. En fantastiskt fin barrstig, korsad här och där av grova, ytliga tallrötter, troligtvis i begynnelsen upptrampad av kor som en gång ”gick på skogen”, en färdväg jag gått många gånger genom åren men som nu inte fanns längre. Av den riktigt gamla skogen från då finns numera bara spillror kvar. Exemplen på förödd skogsmark är många och jag har ofta undrat över tjäderns situation i dagens tras- och restbestånd av skog. En sak är då säker. Man behöver inte vara någon expert för att förstå hur prekär situationen är för tjädern och många andra skogslevande fåglar i dag.
Klimatförändringen pratas det mycket om i dag som varande en trolig anledning till fågelminskningen, men när skogen, den absoluta grunden för många fågelarters existens mejas ner utan större hänsyn till de varelser som har denna naturtyp som sitt livsrum råder det väl inga tvivel om var huvudorsaken ligger.
Jag läste för några år sedan en rapport från Birds in Europé – Population Estimates, Trends and Conservation Status, sammanställd av den internationella organisationen Birdlife International. Enligt Birds in Europé minskade 46 procent, eller 117 av 253 häckande fågelarter i Sverige i antal under åren 1990–2002. Av dessa 117 arter som minskar i Sverige häckar en stor andel i olika typer av skogsmark. Jag har inte sett några färskare siffror de senaste åren men när man ser hur lite som hänt i positiv riktning inom skogsbruket på senare tid kan man befara att den negativa trenden fortfarande håller i sig.
I dag har vi en upplevelsemässigt betydligt sämre skog än för 50–60 år sedan. Hälften av landets skogar är i dag 40 år och yngre. Gammelskog, 120 år och äldre, har minskat med en tredjedel jämfört med för 50 år sedan och bättre lär det knappast bli. En amerikansk skogsforskare hävdar att jordens skogar kommer att minska med uppemot 20 procent fram till 2050.
Det är nog egentligen så att det som skulle kunna hända av minnesvärda naturupplevelser i dagens viltfattiga skogar faktiskt redan hänt!