Norrbotten firar 200 år

Allt som ett resultat av en motion författad år 1848 av riksdagsman brukspatron Henrik Bjuhr, Umeå, vilken väckte förslaget om att residenset åter skulle placeras i Luleå.
När Koskull, Norrbottens andre landshövding, efterträdde Per Adolf Ekhorn ansåg han att Luleå var en avlägsen plats vid en sidoväg, obebodd och svårtillgänglig kommunikationsmässigt sett.
I Norrbotten, och på residensorten, befann han sig sällan. Det mesta av arbetet skötte Koskull från Stockholm.
Kungabrev om delning
Året efter det finska krigets slut 1809 delades det jättelika Västerbottens län upp i två delar Västerbotten och Norrbotten. Ja, egentligen i tre delar, området mellan Torne och Kemi älvar, det vill säga finska Tornedalen hade tillförts Finland genom freden i Fredrikshamn.
I maj för 200 år sedan utfärdades ett kungabrev att Piteå församling och landet norr därom, Lule och Torne lappmarker, skulle bilda en ny administrativ enhet benämnd Norrbottens län. Vid det tillfället fastslogs även att Pite lappmark, det vill säga församlingarna Arvidsjaur och Arjeplog, skulle tillhöra Västerbottens län.
Norrbotten fick sin nuvarande sträckning först sedan Arvidsjaurs och Arjeplog 1837 överförts till Norrbotten och Malå 1869 återförts till Västerbotten.
Som residensstad valdes till en början Gammelstad i Luleå. Den förste landshövdingen bodde i Södra Sunderbyn, Luleå.
Första ärendet för de nya länsstyrelsen var lönestaten. Landshövdingslönen bestämdes till 1 000 riksdaler, allt banco.
Ekhorn efterträddes 1816 av
Georg Adolf Koskull, som inte fann behag i vare sig Södra Sunderbyn eller Luleå nya stad.
Piteå degraderades
Regeringen beslöt år 1818 att Piteå skulle vara residensstad. Valet av Piteå var att staden låg bra till i förhållande till Stockholm, låg i en folkrikare trakt och var en något större stad.
De landshövdingar som sedan residerade i Piteå var Paul Öhrvall, Carl Georg Sparre och Carl August von Hedenberg. Siste landshövdingen i Piteå var Knut Åkerhielm.
När beslut togs 1851 om en flyttning till Luleå framfördes, som ett av argumenten, att av länets befolkning på 53 905 personer skulle 50 000 få en mil närmare till länets allmänna ämbetsverk.
I ett tidningsinlägg betonas att "om länsresidenset skulle flyttas från Piteå om detsamma oundvikligen skulle förläggas i någondera av städerna då är det klart att Luleå stad som av städerna är närmast medelpunkten i länet är mest fördelaktigt härtill".
När Piteå sommaren 1856 "degraderades", gav den 6 juni det året Piteås invånare en avskedsmiddag för landshövdingsparet.
Då dracks avskedskål, blåstes fanfarer och hurrades livligt, berättas det i pressen. På kvällen åtföljdes landshövdingen med sin maka under regementsmusik hem till sin bostad.
Strax före sin avresa till Luleå den 11 juni gjorde landshövdingen en penningdonation till staden. Ortstidningen konstaterade slutligen att "en viss tomhet rådde i staden efter landshövdingens avresa."
Ädel bakgrund
Som ett kuriosum kan nämnas att en av Piteås landshövdingar, greve Carl Sparre bosatt i Piteå 1825-1836 hade en hustru, Charlotte, med ett historiskt intressant förflutet. Hon bar flicknamnet von Fersen. Hennes far, den legendomspunne Axel von Fersen, var den franska drottningen Marie Antoinettes stora kärlek.
Under den franska revolutionen försökte han också hjälpa den franska kungafamiljen att fly från Paris. Där han tog särskild omsorg om drottningen. Flykten misslyckades och slutade i att kungafamiljen giljotinerades.
Axel von Fersen gick senare ett lika tragiskt öde till mötes. I Stockholm blev han nämligen ihjälsparkad av en upprepad människohop, sedan han utpekats som delaktig i den svenska prinsen Karl Augusts död. Dessförinnan hade han haft en kärlekshistoria med en kvinna vilken födde honom en dotter, Charlotte.
Efter mordet på Axel von Fersen - och sedan släkten von Fersen förklarats icke önskvärda i landet - lyckades kvinnan och hennes dotter sätta sig i säkerhet i Danmark, där de sedan vistades i flera år. Detta med hjälp av en betjänt med efternamnet Forsberg.
Såväl kvinnan som dottern tog sig också efternamnet Forsberg.
De återvände till Sverige sedan von Fersen blivit återupprättad. Charlotte lär då, enligt uppgift, ha blivit husmamsell för ett matlag unga studerande adelsmän. Det var där hon träffade Carl Sparre från Västergötland.
Denne fattade tycke för Charlotte, mot faderns vilja och som redan hade utsett en kvinnlig släkting åt sonen.
Carl Sparre ingick då hemligt äktenskap med Charlotte Forsberg som under små omständigheter sedan fick dra sig fram i en liten lägenhet i Stockholm. Där föddes sedan ytterligare ett antal barn.
Sparre gick vidare i karriären och blev sedan landshövding i Piteå.
Året efter dog Carl Sparres far. Han beslutade sig då för att inte längre hemlighålla giftermålet. Carl Sparre hämtade sin familj från Stockholm och installerade dem i residenset i Piteå.