I nära 50 år var Malcolm Boströms liv, i egenskap av Piteå-Tidningens lokalombud i Infjärden, fyllt av tidningshändelser, i smått och i stort. Han fick uppleva Infjärdenområdet på ett intensivt sätt och hade lätt att komma i kontakt med människorna som han speglade.
Han var hängiven sin tidning. Så hängiven att när han en tid inte tyckte sig vara förtjänt av sitt arvode stegade in på tidningsredaktionen och bad att få det sänkt, vilket dock inte beviljades. Vid ett annat tillfälle erbjöds han höjd ersättning för sina insatser men tackade nej. Malcolm Boström hade en låga av vilja och idealism som förvånade och imponerade.
Lyckokänsla
Lika hängiven som han var mot PT lika hängiven var han mot sin enda och riktigt stora kärlek, Ninni Andersson från Kiruna. En litet annorlunda kärlekshistoria som för Malcolm Boström blev starkare eftersom åren gick. Boström talade ofta om den lyckokänsla han hade för Ninni, där han ständigt återkom till hur mycket han väntade på att himlen även skulle öppna sig för honom så att de kunde återförenas. Kanske bäst uttryckt av honom själv med orden " Åh Ninni, Ninni. Det skall komma en dag ..."Ninni var kvinnan som rubbade cirklarna för honom och förvandlade honom så till den grad att han sade sig aldrig ha känt igen sig själv sedan spanska sjukans sorgeår.
Han talade ofta om sin kära Ninni. Ju mer Malcolm Boström kom upp i åren ju mer gav han uttryck för hur han längtade till återföreningen i himlen.
I PT:s gömmor finns många klipp. Han föredrog till en början att i spalterna kalla sig Ragnar Linder eller Linder. Varje klipp är värdefullt, en viktig bit historia. Inte minst berättelsen om hur han fått uppleva två kvinnor i sitt liv. Den ena motbjudande och den andra, hans älskade.
Det var från hans tid som stamanställd furir i Boden.
"Lätta gardet"
- Den första kvinnans tillvägagångssätt gjorde mig arg och rädd på samma gång, den andra kvinnans död förvandlade hela mitt liv och fyllde min ande med den eviga oro som jag aldrig har kunnat skaka av mig och som skall förfölja mig ända tills Ninni och jag kanske möts en dag "bortom himlar och solar och stjärnor i brand", berättar Malcolm Boström vid ett tillfälle och fortsätter:- Sex är ingenting nytt, det fanns massor med sex i Boden, när jag var där under första världskriget. En natt var det sprit- och sexorgier på ett furirrum. På ett annat låg jag och sov och där bodde jag ensam. Den berörda natten väcktes jag av en naken kvinna med ett ljudeligt "Hej på dig". Hon var rusig av sött vin och ädla drycker som det heter. Hon svor som en borstbindare och påstod att hon skulle ligga hos mig och "skaka sömnen ur ögonen" på mig. Vi hade aldrig träffats förr, men jag visste vem hon var och jag visste att för hennes och hennes medsystrars skull i den sammanslutning som gick under namnet "Bodens lätta garde" var det flera befäl i olika grader som låg på "kuren" som det hette och som utgjordes av några isolerade salar längst upp under takåsarna på Garnisionssjukhuset. Där hade jag inte lust att hamna, därför körde jag ut kvinnan, som svor och bannades och undrade hur jag hade kunnat bli furir som var så dum.
Skälet till att hon åkte ut var i första hand rädslan för sviterna av att låta henne "skaka sömnen" ur Malcolm Boström. Det andra var att han sedan ett par år hade fästmön Ninni i Kiruna.
Offer för spanska sjukan
- Jag var ung, hon var vacker, fortsätter Malcolm Boström. Vi träffades ofta i Boden och annorstädes och det var himmel på jord. Mellan mig i Boden och Ninni i Kiruna gick det alltid två brev i veckan under ett par års tid tills spanska sjukan kom. I sista brevet jag fick från henne, det var en lördag, talade hon om att hon låg sjuk, hade ont i huvudet och kräktes, att hon inte orkade skriva mer än dessa fem rader, men att ett långt brev skulle komma i nästa vecka, då hon hoppades var frisk igen.Veckan därpå fick Malcolm Boström meddelandet om att Ninni var död.
- Sedan den stunden jag själv alltid känt mig mer död än levande. För mig lever hon än och det är möjligt att vi än en gång ska träffas och vandra hand i hand som fordom, slutar Malcolm Boström sin berättelse och är nu säkert återförenad med sin enda och stora ungdomskärlek.
Det är 27 år sedan Malcolm Boström gick ur tiden, i en ålder av 85 år. Två år före sin bortgång slutade han leverera sina alster till tidningen och hade då brutit upp från stugan i Stockbäcken. Ett par månader före sin död på Strömgården i Piteå tog han dock fram skrivmaskinen igen, i avsikt att börja skriva på nytt. Men det stannade vid den goda viljan.