De stora cerisrosa fälten med överblommad mjölkört flyter mjukt ihop med kruståtelns njutbara färgton i rostgult. Lyckligtvis döljer den täta markvegetationen för det mesta allt bråte som ligger överallt efter avverkningen för några år sedan.
Större delen av morgonen har jag sakta gått omkring på hygget och plockat hallon och nu sitter jag och pustar ut med en proppfull tiolitershink med stora, härligt mogna bär vid min sida. Jag undrar just hur mycket hallon det kan finnas på detta hygge. På en yta mindre än en halv fotbollsplan har jag utan större strapatser hittat tio liter bär och hygget är åtskilliga hektar stort. Om jag nu bara lyckligen vore tillbaka på slät mark utan att spilla ut någonting av min skörd.
På ett hygge av i dag som ofta plöjs till oigenkännlighet finns allt annat än slät mark. Uppvräkta stenbumlingar, grenar, rötter, stubbar, vattenfyllda traktorspår och gropar gör de flesta av dagens hyggen påfrestande att beträda. Man går liksom inte säker, om man säger så.
Nu i solgasset fladdrar trollsländor och allehanda fjärilar över hygget. Sorgmantlarna dominerar men även berggräsfjäril och amiral är i farten. På en stor, knallgul bukett med flockfibbla sitter tre utsökt vackra amiraler. Deras föräldrar kom under våren fladdrande ända upp hit till oss i norr från Sydeuropa och flög här under juni och början av juli. De är i sin tur upphovet till den inhemska generation av nykläckta fjärilar som flyger här under sensommar och höst.
När man tänker på detta fenomen är det nästan otroligt. Fjärilar som under några vårveckor tillryggalägger 250-300 mil måste ha synnerligen gynnsamma väderleksförhållanden för att överhuvudtaget hamn här. Motvind, regn och kyla är inget idealväder för fjärilar. Den andra generationen som flyger nu kan inte övervintra, så de dör så småningom de också. Därför kan det dröja flera år innan förutsättningarna är så gynnsamma att vi får se dessa vackra fjärilar igen.
En liten fågel dimper ner vid några buskar en bit bort. Jag hinner precis få kikaren för ögonen för att se en gärdsmyg knixa med den nästan obefintliga stjärten och sekunden därefter försvinna bakom en rotvälta. En hackspett kommer guppande över hygget och sätter sig på en trädstam i skogskanten. Jag ser inte så ofta tretåig hackspett numera, men här sitter nu en representant för arten, en hona och det är årets första för min del.
Större delen av morgonen har jag också hört en del sträva fågelläten men jag har liksom inte gett mig tid att undersöka saken och inte sett någon fågel heller som kan ha varit upphov till lätena. Nu hör jag stenskvättelika varningsläten och förstår vad det är. Jag ser fem törnskator i ett torrträd och med kikarens hjälp kan jag konstatera att det är ett par med tre ungfåglar.
Denna vackra morgon och förmiddag, helt befriad från mänskliga ljud och oljud, har berikat mig med vindens sus, fågelläten, insektssurr och fjärilsfladder, och jag är dessutom "helskinnad" tillbaka vid bilen med min välfyllda hink.
Jag drar mig till minnes ett annat ställe där jag för många år sedan plockade hallon. Jag hade varit där flera gånger tidigare och hittat åtskilliga liter men nu var det nog sista gången. Det var slutet av augusti och fanns inte så mycket bär kvar. Det hade också börjat skymma så jag tänkte, en halvtimme till, sen ser jag inte bären.
Jag hade hela tiden en stark känsla av att jag inte var ensam på platsen. Ingen obehagskänsla men ändå en tydlig aning om att någonting fanns i närheten. Så hör jag en mjuk, sugande vissling inifrån den täta skogen. Min första tanke var att någon jägare tränade sin hund i närheten och nu visslade på den.
Det var helt vindstilla och tyst så jag stod länge och lyssnade efter andra ljud som kanske kunde ge en förklaring. Samtidigt visste jag att jag var ensam människa i skogen, eftersom jag hade kört till vägs ände och vänt tillbaka en dryg kilometer till hallonstället och ingen bil fanns i området.
Visslingen hördes flera gånger och avståndet till lätet kan inte ha varit mer än femtio meter och det flyttade sig sakta fram och tillbaka i en halvcirkel framför mig. Att det var en björn förstod jag också och att den skulle korsa vägen helt nära var jag ganska säker på, så jag satte mig försiktigt ner i vägkanten och väntade.
Det var nu såpass mörkt att jag inte såg speciellt långt framför mig i vägens längdriktning men ingen björn syntes till. Den visste naturligtvis att jag var där och snuvade mig på upplevelsens höjdpunkt.