Vi, Homo sapiens, djurarten med ett tänkande, med en ibland intelligent hjärna, vi är efter tusentals år fortfarande mycket ovetande.
Långt tillbaka i tiden uppstod mycket högstående kulturer där man visste mycket om stjärnorna och deras konstellationer, där man kunde beräkna tiden, sommar och vintersolståndet, där man ur abstraktionen skapade förståeliga skrifttecken vilka tillät att nedteckna det som ansågs som viktigt för just den egna kulturens fortbestånd. Över allt vaktade gudar som ingav fruktan och som krävde folkets vördnad och lydnad. Enormt stora städer uppkom och genom klokt förvaltarskap växte förmågan att odla mer och mer livsmedel. Befolkningen växte. Städerna växte och växte. Där kom brytpunkten.
Arkeologerna gräver i dag fram städer i Sahara och i Sydamerika, i oftast väldigt människofientliga delar på vår jord. De häpnar över allt de hittar, till exempel kanalsystem för vattentillförseln, för bortforslandet av allt mänskligt avfall. Varför försvann dessa högkulturer, varför gick de under?
Svaret är till en stor del: skogarna. Runt alla dessa forntida städer breder oändligt kala landskap ut sig. En gång fanns det skogar där. Varför finns ingenting kvar? Växande städer behöver bränsle till matlagning, till byggmaterial. Redan de dåtida människorna bedrev rovdrift utan att vara medvetna om att de därigenom påskyndade sin egen undergång. Klimatet förändrades, mattillgången minskade, svälten utbredde ut sig, först hos de fattiga, sedan drabbades även de besuttna. Att skaffa bränsle och byggmaterial till dessa städer förvandlades till ett sisyfusarbete och med allt mindre mat fanns ingen framtid.
Än i dag kan vi se följderna av rovdriften som bedrevs av människor flera tusen år tillbaka i tiden. Vi vallfärdar till dessa högkulturer. Vi förundras över deras byggnader, deras konstfärdighet, deras kunnande, men att de egentligen var väldigt okunniga om den omgivande naturen, eller att de var rovgiriga, maktlystna, ser vi det? Lär vi oss något av detta eller av Grekland, och nu Medelhavsländerna som berövades sina skogar av människans besatthet av makt för att kunna bygga skepp, för behovet av bränsle och byggmaterial.
Och så upprepas historien och vi är fortfarande lika dumma, lika besatta av makt. I dag är skogen endast till för skogsbolagens vinster och åter vinster. Staten tar emot de pengar som tillkommer den av vinsterna. Så berövar oss skogsbolagen och staten våra lungor. Därigenom dömer de sina undersåtar, det vill säga oss till en långsam kvävningsdöd. Samtidigt fråntas jorden ett myllrande liv som i sin artrikedom övergår vårt förstånd, ett liv som skogarna med sin närvaro har härbärgerat.
Vi berövas inte bara livet, våra liv, vi berövas skönheten som finns i varenda liten växt, i varenda liten insekt; allt organismer i en skog är anpassade till varandra och vi vill inte veta. Bara dollargrinet gör oss nöjda. Det vi en gång har tagit bort är för alltid borta, se på Saharas uråldriga städer, Medelhavets frånvaro av skogar, Sydamerikas öknar och Asiens växande öknar.