Det var i mitten av augusti 1902 som fiskare från Piteå skärgård framträdde som skarpsynta vittnen och berättade att de sett ett ”vidunder” och bedömde föremålet vara en sjöorm.
Samtidigt publicerades en artikel om en norsk amiral som inte bara trodde på sjöormen utan med bestämdhet påstod sig veta att den fanns. Amiralen drog fram flera exempel på dess förekomst och bevis för att den samtidigt setts av upp till 400 man.
Bara några veckor senare uppmärksammades djuret igen i samma skärgård. Det sågs av flera personer ute vid havsbandet. Utseendet var detsamma, några mörka pucklar vilka rörde sig framåt och sedan försvann i djupet.
En del tog rapporterna som att sjöormen fanns medan andra hävdade att det kunde röra sig om sälar eller tumlare, vilka simmat på rad. Det kom även andra förklaringar, bland annat sjöfågelstreck.
Vårtor längs ryggen
Från 1855, och en bit in på 1900-talet, berättades om flera iakttagelser av storsjöodjur. Tidningarna utlyste till och med belöningar till de personer som kunde fånga eller skjuta djuret.
I slutet av juni 1903 meddelade befälhavaren på tullbevakningsångaren ”Gripen” J. Th. Johansson att ett egendomligt djur, eller havsvidunder, iakttagits mellan Seskarö och Båtskärsnäs.
Först trodde befälhavaren att det var en tumlare och gick mot målet. När båten kom närmare försvann djuret i djupet för att åter visa sig i vattenbrynet, där det kunde observeras på cirka 50 meters håll.
– Huvudet var rundaktigt ovanpå med en lång nos, mest liknande ett svinhuvud med utstående öron och svängde cirkelformigt ovan vattenytan. Djurets kropp var gråbrun till färgen, mycket långsträckt, liknande en ål eller orm, ihopdragen i bukter gående över och under vattnet.
Djuret var enligt rapporten försett med knölar eller vårtor längs ryggen.
– Vi uppfattade dess längt till minst sex meter men tror att det var mycket längre på grund av att vi aldrig samtidigt kunde se hela dess kropp över vattenytan, berättade befälhavaren.
– Vi fortsatte att förfölja det för att om möjligt komma närmare, men det fortsatte undan utåt sjön med långsam rörelse i vattenytan, men hastigt så fort det var under vattenytan. Vid varje dykning upprepades samma slingrande och långsamt glidande rörelse
Åtta gånger visade sig sjöodjuret ovanför vattenytan innan det, 100 meter från båten, dök för att sedan inte visa sig igen.
I augusti kom nya iakttagelser om sjöormen, då från Kalix skärgård.
Orms skepnad
1904 i augusti rapporteras från Umeå, från ångslupen Nord som var på uppgående från Härnösand, att besättningen sett ett ovanligt föremål i vattnet, i en orms skepnad.
En båt lösgjordes från Nord. Ett par man begav sig beväpnande ut för att närmare iaktta företeelsen och möjligen ta det som byte. Intresset svalnade dock snabbt då ormen stack upp sitt huvud en meter över vattenytan och djuret befanns vara dubbelt så långt som man tidigare uppskattat det. Längden uppskattades till närmare åtta meter.
Fångster av alla de slag, framför allt när de var i det större formatet, rapporterades flitigt i tidningsspalterna. Norrbottens Posten rapporterar exempelvis under slutet av 1800-talet, vid ett flertal tillfällen, om fångst av stör efter den bottniska kusten.
Fram till slutet av 1800-talet fanns ett bestånd av Östersjöstör i många av de större floderna i Östersjöområdet. Det rapporteras att den sista ursprungliga stören fångades utanför Estlands kust i slutet av maj 1996. Större projekt har dock igångsatts, med målet att återetablera stören i Östersjöområdet.
Ett av de allra tidigaste fynden av stör från Bottenviken härrör från 1848. Den uppgavs ha haft den imponerande vikten av drygt 136 kilo. Stören var närmare 2,5 meter lång.
Vid Gäddviks laxfiske fångades år 1862 en stör som var närmare två meter lång och som vägde runt fyra kilo. Då berättades att 40 år tidigare hade en stör fångats på samma ställe.
1868 får Piteborna, genom tidningen, underrättelse om att en stör fångats utanför Jävre.
I juni 1881 fångades en stör i Västerbottensskärgården. Fisken var drygt två meter lång och skänktes till Umeå läroverks biologiska museum.
Förevisades för allmänheten
1893 noterar Norrbottens Posten att en störfisk fångats i Torne skärgård, i ett laxnät. Den vägde 34 kilo och var närmare två meter lång.
Tumlare observerades då och då i de bottniska farvattnen. Nu räknas arten till de mer sällsynta. Gamla tidningsnotiser berättar om ett mera förekommande uppträdande i Bottenviken under slutet av 1800 och början av 1900-talet.
I juni 1882 fångades vid Altappens laxfiske en tumlare, drygt en och en halv meter lång som vägde närmare 45 kilo.
Något år senare rapporterades om iakttagelsen av en nära lika lång tumlare vid Bondökallarna.
År 1900 fångades en tumlare utanför Haparanda.
I juli 1921 fångades en tumlare vid Bondökallarna och avlivades. Exemplaret införlivades sedan i den fiskeriutställning som då pågick vid Norra hamnplanen i Luleå, där den skulle förevisas för allmänheten. Tumlaren är en art som har varit på stark tillbakagång sedan 1960-talet. Tumlaren fridlystes 1973.
I början av 1960-talet fick en fiskare i Pitsund, en ful fisk i sin ryssja, en havskatt. Havskatten är en art som vistas på djupt vatten. Fyndet i Bottenviken betecknades som mycket ovanligt.