Spanska sjukans härjningar drabbade inledningsvis hårt Bodens garnison, där närmare 100-talet värnpliktiga inom loppet av en höstmånad avled.
Bland de värnpliktiga som avled i den första vågen var bland andra Frans Hugo Öberg, Arvidsträsk, Gustav Emil Eriksson, Sjulnäs och N.A. Lindström, Arvidsjaur.
I sjuksalarna vid de olika kompanierna låg patienterna sammanstuvade och det berättas om ohyggliga sjukhusinteriörer. Bland annat att det bara fanns en spottkopp i rummen för att ta emot upphostningarna från de sjuka. Det kunde vara uppemot 40 personer i samma rum. I en av kasernerna låg mer än 200 värnpliktiga under uppsikt av en sjuksköterska och en sjukvårdskorpral. Det klagades allmänt över de hygieniska förhållandena, där friska värnpliktiga fått överta tidigare smittades madrasser och att matbesticken doppades i ett för alla gemensamt kärl med varmt vatten. Dessutom var det kallt i logementen då eldningen inte skulle påbörjas förrän under oktober månad.
Signaturen P-n ger i tidningen en stämningsbild från Boden:
"Jag kan inte underlåta att tänka på en ung man till vilkens bestämmelse hörde att låta timglaset utrinna på sjukhuset härstädes för en stund sedan. När slutet nalkades anlände hans fästmö och broder och då hade han jämt två timmar kvar att leva. Tänk bara själv. Han hade kvar av livstiden två gånger sextio minuter och på dessa etthundratjugo minuter måste han skynda sig att säga allt det som låg honom på hjärtat. Och han som hade så mycket att säga. Han måste taga avsked av den älskade som snart skulle bli hans hustru om blott icke detta förfärliga ingått i hans livs öde. Därjämte måste han hinna med att sända de sista hälsningarna till så många kära anhöriga och vänner. Vilka dyrbara minuter och stunder. Många andra liknande bittra upplevelser ha bevittnats här under dessa dagar och huru åter om en timme skall ett svärd genomgå en moders själ. Hon har blivit efterskickad för att närvara vid sin sons dödsläger och hon kommer när som helst för att skåda in i ett par ögon som brusto en stund bara en liten stund för tidig."
De värnpliktiga hemförlovades från Bodens garnison. Bara de som kunde påräkna god läkarvård i hemorten.
Överstyrelsen för svenska Röda korset beslutade att bidra till spanska sjuans bekämpande och skickades fyra sjuksköterskor till Boden. Dessutom hade överstyrelsen till myndigheterna i Bodens förfogande ställt fullständig sjukvårdsutrustning för ett sjukhus, med 100 sängar.
Även ute i bygderna spred sig spanska sjukan explosionsartat. Pandemin, som i Sverige pågick som intensivast under åren 1918-1920, skördade totalt 37 573 personer.
Bland de första indikationerna om sjukdomen inträffade i Luleå 1918. Det var en skådespelerska i 30-årsåldern i ett resande teatersällskap som vid ankomsten drabbades av sjukdomen och sedan avled efter fem dagar.
I Piteå beslutade de ansvariga för små- och folkskolan att under september-oktober 1918 under tio dagar stoppa undervisningen på grund av de många influensafallen. Vid den aktuella tidpunkten var 65 sjukdomsfall anmälda.
För bekämpande av sjukdomen beslutade Medicinalstyrelsen hösten 1918 att placera Johan Wärsell som extra läkare i Öjebyn.
Som en barometer på bland annat spanska sjukans härjningar i Piteåbygden innehöll Piteå-Tidningen den 17 september 1918 inte mindre än 23 dödsannonser, varav flertalet inträffat på grund av sjukdomen.
En av dödsannonserna upptog inte mindre än fem namn från samma familj, nämligen hemmansägare Bror Sundbom från Låstbäcken och hans barn Sigurd, 11 år, Märta 16 år, Adina 21 år och Valfrid 23 år, vilka avlidit under loppet av en vecka. Kvar i familjen var då makan Augusta och fem barn.
De fem familjemedlemmar som avlidit begravdes på Öjeby kyrkogård. Officiant var kyrkoherde Axel Sandin. Bortåt 2 000 personer bevistade begravningen
Beda Öhlund i Tväråsel förlorade under några dagar i oktober sin make Nils Julius, samt barnen Ester Ottilia, 16 år och Gustaf Algot 20 år.
Vid begravningen den 30 oktober fördes även en granne till familjen Öhlund till sista vilan, nämligen den 23-åriga hustrun till arbetaren K.O. Pettersson. 180 personer var närvarande vid begravningen. Enligt tidningsuppgifter sade sig gamla Älvsbybor aldrig förut ha varit med om ett sådant begravningståg. Inte heller kunde de minnas att tre fullväxta personer inom en och samma familj dött så nära intill varandra och att begravningen kunnat ske samtidigt.
Sågfors var en av många byar där sjukdomen grasserade våldsamt. På bara några dagar inträffade fem dödsfall och ytterligare dödsfall var att vänta.
I tidningen kunde man läsa att doktor O Dunker i Helsingborg i stor utsträckning använt sig av ingnidning av kvicksilversalva (gråsalva) för att bekämpa sjukdomen. Han hade kommit till den uppfattningen att behandlingsmetoden haft ett gynnsamt inflytande på sjukdomsförloppet, även vid dubbelsidig lunginflammation. Det fodrades dock att patienten kom under behandling i ett tidigt stadium.
Allmänheten uppmanades vidare att se till att det fanns varma dragfria bostäder. Dispensärsköterskorna uppmanade landsbygdens befolkning att den fortast möjligt skulle flytta in i sina vinterbostäder. Inte minst sedan stadsläkaren i Piteå, efter två inträffade dödsfall i centrum, konstaterat att epidemin börjat få en allt mera elakartad karaktär.
Under den tid spanska sjukan härjade dog miljontals människor världen runt. Arjeplogs kommun hade den största andelen döda i Sverige med cirka tre procent av kommuninvånarna. Men även i Arvidsjaur hade sjukdomen, räknat efter det relativa antalet döda, ett våldsamt förlopp.