Wiklund, som annars hade olika sysslor under gudstjänsten ville, ja, såg som sin plikt – trots sin ålder – att hjälpa till att gräva gravar på kyrkogården.
Under en rast med gravgrävningen gick den person som tillsammans med Wiklund var sysselsatt med uppgiften hem för att äta. Wiklund tyckte dock inte att han själv behövde någon rast utan stannade kvar. Han kände sig dock trött och bestämde sig för att sätta sig för att vila ii den utvidgade graven, avsedd för flera gemensamma döda. Där stod en ännu inte övermyllad kista, som Wiklund tyckte passade bra att sitta på.
Denna hans siesta blev den gamla kyrkovaktarens sista vila. När den andre arbetskarlen kom tillbaka efter måltidsuppehållet satt Wiklund på likkistan, orörlig, med knäppta händer mot bröstet och med nedböjt huvud.
– Det fridfulla uttrycket i den nyss hänslumrade gamle mannens bleka anletsdrag siade att hans ande redan lämnat den bräckliga kroppshyddan, flyttat upp till de eviga fridsboningarna, rapporterades det i tidningen Norrbottens Posten.
Lars Wiklund gifte sig 1825 med soldatdottern Anna Cajsa Olofsdotter Hjälte från Trundavan. Makan dog 1880.
De fick barnen Johanna, född 1826, och gift med bonden Johan Sundberg i Bergsviken. Hon dog 1903. Dottern Ottiliana, föd 1829 och död 1900 var gift med bonden Karl Olof Lundqvist i Hortlax. Sonen Johannes, född 1832 och död 1897, var bosatt i Bergsviken. Han var gift med Maria Lovisa Engberg. Dottern Lovisa, född 1835, dog 1913 i Öjebyn.
En soldathustru från Lillpite förlorade en natt år 1896 sonen Ernst August. Barnet var bara sex månader gammalt och vilade i samma säng som modern.
Modern, som uppgavs ha varit berusad, hade genom sitt förvållande, i sömnen klämt ihjäl barnet och orsakat dess död.
Kronolänsman von Walter tillkallades och fick i uppdrag att undersöka fallet
Ett kvinnligt vittne berättade att modern varit berusad och oredig och berättade vidare att barnliket haft blånader vid ljumskarna, på nedre delen av ryggen och bakre delen av huvudet och halsen. Kvinnan berättade vidare att hon vid tre tillfällen nödgats ta hand om barnet eftersom moder varit så berusad att hon lämnat det utan skötsel och nödig vård.
En kvinna som vistats hos kvinnan berättade att de under natten förtärt konjak och sedan insomnat med barnet vid sängkanten.
Provinsialläkare A. Holliertz verkställde obduktionen, men kunde inte utröna om barnet genom våda eller naturlig sjukdom avlidit. Vissa delar av liket sändes dock till Medicinalstyrelsen för vidare undersökning. Dock fanns inget antaget att modern avsiktligt berövat barnen livet.
Att föra de avlidna till graven var inte heller det lättaste i tider då vägförbindelserna inte alltid var de bästa.
En bonde kom gående från en by till Öjebyn med en börda på ryggen. Ur den korg han bar på stack det fram ett par barnhänder. Den bärande var en fader som, i brist på körväg, på ryggen på ryggen bar sitt döda barn för att nå fram till kyrkplatsen och där skaffa likkista och ordna med begravning.
Ett par karlar från Piteå som en tid varit sysselsatta med skogskörslor fick vid ett tillfälle natthärbärge i Vuollerim, där de i ett rum samsades med husets familj, man, hustru och två barn, två pigor samt en resande.
En riskoja hade under skogsarbetet varit deras högkvarter och nu fick de för första gången sova under ordentligt tak.
Mitt i den djupaste sömnen väcktes de upp av ett förfärligt brak genom att taket i huset rasade ned. Lyckligtvis hade detta i sin fart hejdats av hyllor och skåp. En mängd jord, som låg på taket hade genom sin tyngd förmodligen orsakat raset.
Alla äldre lyckades komma ut, men husägarens båda barn fick sätt livet till. Det yngre barnet låg mellan sin mor och sängen och kvävdes av jord som fyll dess mun. Det äldre barnet hade träffats av något nedramlat föremål, vilket träffade huvudet.
– Beklagligt att en sådan olycka skall bli följden av att man nödgas spara på litet spik, rapporterar Norrbottens-Posten.
Det var Johan Albert, 2 år, och Axel Leonard, barn till kronohemmanåbon Johan Samuel Holmström och hans maka Emma Sofia, född Hedlund i Vuollerim, som omkom. " Krossade under nedstörtat tak "står det i dödboken.
Om en dyster och kristlig begravningsakt rapporteras år 1888 i tidningen Malmberget , med utgivningsort Luleå.
Händelsen utspelade sig i Gällivare. Efter en obduktion av järnvägsarbetaren Erik Bergerius döda kropp skulle denne föras till det sista vilorummet.
Enligt vad tidningen rapporterar bars liket, under svordomar och på träkäppar, av några arbetare till kyrkogården. Det uppges att det därvid droppat blod från kistans innehåll. Ingen ringning hördes heller, förrän långt efteråt. Inte heller såg man till vare sig klockare eller präst. Någon av bärarna gick då till prästgården och frågade om den döde skulle få en "kristlig" begravning.
Då äntligen prästen och klockare infann sig hade bärarna gått sin kos.
– Det hela gjorde ett nedslående intryck på dem som bevittnade denna jordafärd, berättar tidningen och konstaterar vidare att den avlidne inte gjort sig känd som någon svår supare utan visat sig vara en ordentlig, hygglig och sparsam person som på sin sparbanksbok efterlämnat närmare 300 kronor.
– Så nog hade hans begravning kunnat ske på ett mera hedersamt och värdigt sätt, även om arbetsgivaren ansett sig förhindrad att därtill bidra. Man antar att hans död härletts av ett slaganfall under det han sov i det kalla tältet, skriver tidningen Malmberget.
Bergerius var hemmahörande i Stockholm. I dödboken för Gällivare församling står antecknat att dödsorsaken bland annat var akut alkoholförgiftning.
I Skellefteå bjöds 1879 en grav ut på auktion. I nordvästra hörnet av Skellefteå kyrkogård fanns ett murat gravvalv avsett för Hj.P. Bergström, född 1823.
Bergström, som levde vid auktionstillfället, hade gått i konkurs . Han medgav att graven skulle få bjudas ut, under förutsättning att de i graven förut liggande liken inte skulle flyttas bort. Det var kronolänsman G.P. Schönfeldt som ropade in graven för 110 kronor