En åtgärd som av många uppfattades som ett fjäskades för chefen. Inte minst då mot bakgrund av det flertal konflikter som genom åren seglat upp vid såväl Skuthamns som Munksunds sågverk. När arbetarna nådde fram till förvaltare Clasons bostad framförde maskinist Öhman, enligt tidningen, varma tacksamhetens ord till chefen för den humanitet och omtanke för arbetarnas väl som han visat under de 26 år han varit arbetschef i Munksund.
Arbetarna överlämnade som en minnesgåva ett guldur, Haldaur, med åtföljande guldkedja till förvaltaren. Gåvan värderades till 400 kronor (drygt 26 000 kronor i dagens penningvärde).
Därefter hyllades chefen med ett fyrfaldigt hurra.
– Det är verkligen ett glädjande tecken, inte minst i vår av strejker och missförhållanden mellan arbetare och arbetsgivare uppfyllda tid, finna prov på gott samförstånd och tillgivenhet som avgetts av såväl arbetarna vid Skuthamns som Munksunds sågverk, skrev tidningen.
Förvaltare Clason gick ur tiden 1901 och var då bosatt i Munksund.
I modern tid har fackförbund ofta kritiserats för att strejka för sällan. Men historien är fylld med konflikter på arbetsmarknaden.
Sundsvallsstrejken 1879 var en av de första och mest omfattande strejken i Sverige under 1800-talet. Som mest deltog 5 000 arbetare. De strejkande skrämdes då till att återgå till arbetet. Sågverksägarna behövde aldrig förhandla om arbetsvillkoren.
Men redan 1873 klagade Norrbottens-Posten över att arbetarna vid Munksunds och Skuthamns ångsågar försökte skaffa sig löneförhöjning genom strejk och att de vägrade återgå till arbetet om inte en uppgörelse nåddes.
Arbetarna ville ha en löneförhöjning med minst 25 öre.
– Man kan inte annat än häpna över hur uppdrivna arbetarnas anspråk är. Må de besinna sig, innan de på allvar tar ett så vågat steg som en arbetsinställelse, skriver Norrbottens-Posten och pekar på att den gyllen tiden i landet lätt kan förbytas till en tid av barkbröd och vattvälling.
De gulnade tidningsläggen berättar om ett flertal arbetsnedläggelser i bygden under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Inte bara i Munksund och Skuthamn.
Vid Lövholmens och Fingermanholmens sågverk mullrades det i arbetarleden. Mycket beroende på att arbetsgivarna ville sänka lönerna och att arbetarna inte fick gehör för ökade löner
Genom arbetsnedläggelserna visade sågverksarbetarna prov på en förmåga till motstånd och demokratisk organisationsförmåga, kanske inte alltid med förväntat resultat. Det lade dock grunden för den framtida fackföreningsrörelsen.
1907, när Storforsbolaget erkände arbetarnas föreningsrätt, framförde lokalavdelning 139 av Svenska arbetareförbundet i Storfors en fråga till bolagsledning om de hade något att invända att det fanns en facklig lokalavdelning på platsen. För aktiebolaget Storfors svarade vice konsul Arvid Hedqvist. Han förklarade att det inte fanns något hinder för arbetarna att tillhöra föreningen, om de höll sig inom laglighetens råmärken.
– Så vitt vi vet har våra förmän hitintills med tillmötesgående och vänlighet behandlat alla ordentliga, skötsamma och plikttrogna arbetar. Det synes överflödigt att försäkra, att det skall vara vår oförtrutna strävan att även framledes försäkra, att även så göra. Däremot ligger det nog tyvärr inte i vår makt och förmåga att i alla förekommande fall kunna förhindra att arbetskamrater trakassera varandra, Sker detta så att ordning och arbetets ordentliga fortgång, äventyras skola vi i varje fall göra vår plikt, meddelade företagschefen vars far, patron Carl Anton Hedqvist däremot var en svuren fiende till allt vad fackföreningsrörelse hette men till slut tvingades inta en mjukare linje.
Noteras kan att 1898 ägde den första Piteåstrejken rum, med ett förbund inblandat. Då kopplades Typografförbundet in när typograferna strejkade vid tidningen Norrbottens-Postens tryckeri.