Det var i januari 1903 som ett 50-tal personer, merparten yrkesfiskare, samlades i rådhuset i Piteå för att försöka utveckla fiskenäringen. Mötet leddes av Axel Antonius Hortlander. Fyra yrkesfiskare kom från Rebben, fem från Stenskär och nio från Rönnskär.
Hortlander var en i fisket mycket insatt person vars kunskaper bland annat togs i anspråk av hushållningssällskapet som fiskeritillsyningsman inom Piteåområdet. Han dog bara fyra år efter han varit med att bilda fiskeriföreningen, 48 år gammal.
Mötet i januari 1903 bjöd på en lång debatt om olika fiskefrågor och även ett föredrag om fiskodling av ingenjör J.E. Sandström.
Fiskodling
En månad senare hölls ett möte i Betelkapellet i Piteå, som samlade ett 70-tal personer. Där betonades vikten av ett enigt samarbete för att komma ur den kris i vilken fisket hamnat.
Även påpekades vikten av fiskodling och samarbete med övriga fiskare i Norrland, för reglering av priserna. I oenighet, med 26 röster för och 22 mot, bildades föreningen. Styrelsen bestod av Frits Fahleson, ordförande, Gotthard Lundström Isak Andersson, A.A Hortlander, Alfred Lundqvist, J.E. Sandström, Johan Lundberg, Herman Stenberg, P W Nyström och Johan Nordlund.
Bidrag ansöktes med 250 kronor från Piteå stad för fiskodling. 100 beviljades. 22:50 användes till 30 risvasar inom stadens befintliga fiskevatten. En fiskare från Kopparnäs tyckte att det också skulle sättas ut risvasar i Kopparnäs och Bertnäsfjärden. 70 vasar till utsattes, för att främja fisket.
Förr var det mycket vanligt med risvasar, det var ett självklart sätt för att öka bestånd av abborre och gädda.
En knapp månad senare meddelade Norrbottens Posten att alla de granar som varit en prydnad kring travbanan ute på isen i Piteå kunde bli ypperliga fiskvasar. De skänktes till den nybildade föreningen för sänkning ute i skärgården och i vatten och djup kring centrala Piteå.
Fiskeriintendenten Einar Lönnberg tackade genom ett inlägg i tidningen Piteåfiskarna för att de startat en förening.
Rovfiske
Lönnberg fördömde samtidigt de småmaskiga storryssjor som användes och påpekade även vikten av en mycket noggrann saltning av strömmingen i rena kärl. Han gav riksdagsmannen och fiskaren Pehr Svensson på Bondön en känga för att han använde olämpliga fiskeredskap, med en maskstorlek där alltför små fiskar fastnade.
Pehr Svensson, vilket också framgår av andra artiklar, bedrev ett rovfiske med många ryssjor med små maskor. Svensson gick i sin tur till angrepp mot fiskeriintendenten och anklagade denne för att ingenting ha att göra i Piteå skärgård.
Lönnberg redogör senare för sitt samtal med Svensson. Enligt detta skulle Pehr Svensson ha framhållit att Piteåfiskarna ljugit Lönnberg full, liksom de gjort med andra fiskeriintendenter.
Svensson i sin tur kommer med en lång inlaga riktat mot intendenten och hävdar att strömming inte alls fångas i ryssjor utan endast sik och lax.
På hushållningssällskapet initiativ ordnades en fiskförsäljningslokal i Luleå. Hortlander i Piteå tackade för hjälpen, medan Pehr Svensson kritiserade.
Striden mellan Pehr Svensson och Einar Lönnberg fortsatte i tidningsspalterna, med angrepp åt olika håll.
Vid Fiskeriföreningens årsmöte 1904 påtalades att många yrkesutövare motarbetade föreningens syften.
Ett möte där fiskaren E.Ferdinand Lundqvist, Kopparnäs, störde mötet med oparlamentariska protester i allt.
Belönades
Sedan revisorerna anmärkt på att J. Lundberg, G. Lundström och O.A Lundqvist försummat att fullfölja uppdraget att hos kommunen söka om 250 kronor till fiskodling hemställde de om full och tacksam ansvarsfrihet. Alla tyckte det var i sin ordning, utom Ferdinand Lundqvist som bullersamt yrkade på verifikationernas uppläsande. Då emellertid ansvarfrihet utan sådan uppläsning beviljades blev Lundqvist vild, slog näven i den framför honom stående bänkens ryggstöd, stampade i golvet och skrek. Mötesordföranden försökte förgäves att få Lundqvist att hålla sig inom de parlamentariska råmärkena, utan att lyckas.
Lundqvist avbröt under hela mötet olika talare med högljudda och satiriska inlägg. Som ”belöning” för sin opposition valdes han av årsmötet till revisor.
Ferdinand Lundqvist, som var en föregångsman inom fisket, avled 1933 i en ålder av 77 år.
När fiskeriföreningen 1905 höll sitt årsmöte har medlemsantalet ökat med 48 till 80. Mötet beslöt då bland annat att försöka intressera dem som arrenderade ut fiskevatten att i kontrakten få med en bestämmelse om att arrendatorerna skulle vara skyldiga att anordna fiskodling.
1906 började det talas om föreningens upplösning. För det talade framförallt P W Nyström som ansåg att Fiskeriföreningen inte varit till någon nytta utan snarare en tyngd.
Den första fiskeriföreningen blev kortlivad och ersattes några år senare av en annan, vilken i sin tur upplöstes. Småningom, under 1930-talet, bildades en Fiskförsäljningsförening som fortsatte tillvara yrkesfiskarnas intressen.