Molntankar

Nu har stackmolnen börjat torna upp sig på soliga, men lite ostadiga eftermiddagar. Det är ett säkert vårtecken. Då är nämligen solens strålar starka nog för att värma marken som i sin tur blir tillräckligt varm för att värma luften precis ovanför marken. Den uppvärmda luften sticker till väders i luftbubblor och bildar upptornande stackmoln. Visst är molnen fascinerande. Några är som små ulliga kuddar som svävar på himlen. Andra tornar upp sig som väldiga, svarta svampar. De blir så mäktiga att de stöter emot tropopausen och därför är de lite platta i toppen. (Tropopausen är den yttersta gränstrakten för den del av atmosfären där vår väderlek utspelar sig.) Cirrusmoln kan påminna om penselstråk och fjädrar, men de kan också likna en mjölkig hinna som sprider ut sig på himlen. Lite som spökmjölk. Både poeter och konstnärer har velat fånga molnens själ. Jag minns ännu en resa till Köpenhamn där min pappa tog med oss på en utställning om William Turner i allmänhet och hans molnmålningar i synnerhet. Annars kan jag tipsa om Karin Boyes dikt Moln ur diktsamlingen med samma namn.